Vid foten av Alperna i nordvästra Italien ligger Monastero di Bose, ett ekumeniskt kloster där män och kvinnor lever tillsammans. De söker Gud på traditionellt monastiskt vis, genom bön, fattigdom, celibat och lydnad.
Det är något med fattigdom och lydnad som knappast klingar mjukt. Men innanför klostrets väggar är verkligheten mer mångbottnad än så. Det skrattas mycket. Det finns stråk av mörker i humorn. Stämningen är oängslig.
En kväll är vi ett gäng gäster som äter middag tillsammans med två bröder och en syster från klostret. De skämtar avslappnat och lovar att vi får fråga vad vi vill, men om vi har några jobbiga frågor får vi ta dem med systern som ska guida oss dagen därpå. Och så skrattar de.
Någon kastar ut en fråga om vad som är det bästa och det värsta med ett klosterliv.
– Att inte välja vilka man lever med, svarar en av bröderna.
Han får medhåll av de andra. Det täcker in båda frågorna.
Följande morgon har jag bokat in en intervju med syster Sylvie, en dam med järngrått hår och någon slags fransk rakhet över sig. Hon har sitt ursprung i södra Frankrike men har levt i Bose sen hon var 26.
Jag börjar med att fråga om hon håller med om det som sades vid middagen kvällen innan, att det bästa och värsta med ett monastiskt liv är människorna? Det gör hon inte.
– Då man kommer hit är man ofta ung och känner inte sig själv så bra. Kommuniteten avslöjar alla dina inre problem. Utan att de andra vet om det avslöjar de schismer i ditt inre som du själv inte kände till. Det är det svåraste.
Alla i klostret har en samtalspartner. Själv pratar Sylvie med en abbedissa från en protestantisk kommunitet.
– Man behöver en spegel, säger hon.
Det gäller hela livet. Ingen har växt färdigt vid 40, 50 eller 60. Inte heller vid 70. Så länge vi åldras måste vi växa.
– Annars blir vi rigida, säger Sylvie.
Det handlar om att bli kär
Nunnorna och munkarna bär egna kläder, så som jeans, luvtröja och sneakers. Det finns inga yttre attribut som skvallrar om vilka som hör till klosterfolket och vilka som är på tillfälligt besök. Men i kyrkan bär klostrets kvinnor och män vita kåpor – med ett undantag. En av systrarna, en äldre kvinna med amerikansk accent, klär sig i svart. Hon är ortodox.
Själv har Sylvie sin bakgrund i den reformerta kyrkan i Frankrike. Hennes resa mot Bose började i ungdomen, men det visste hon inte då.
Som 15-åring besökte hon ett kloster tillsammans med sin församlings ungdomsgrupp. Utan någon tanke på att själv bli nunna kom hon att återvända till klostret flera gånger, och så småningom väcktes någon slags längtan.
I sitt sökande hamnade hon i Jerusalem där hon träffade en präst från Bose. Han gav henne Boses klosterregler, och då hon läste dem visste hon att det var rätt.
– Man väljer inte heller sin man på det sättet att man ställer upp en rad med män framför sig för att välja en. Man måste bli kär. Då jag läste Boses klosterregler blev jag kär.
Ett tecken på ekumenik
I ett ekumeniskt kloster finns det vissa skiljelinjer. Hur man ser på nattvarden skiljer sig åt mellan katolska och protestantiska kyrkor. Vid Bose firar man nattvard tillsammans och har nått en slags samsyn, men det som verkligen förenar alla över samfundsgränserna är Bibeln.
– Vi använder uråldriga verktyg, som kunskap om den judiska traditionen. Men också modern exegetik och ett väldigt mänskligt sätt att greppa texten, säger Sylvie.
Förutom fokuset på Bibeln tilltalas hon särskilt av ekumeniken.
– Jag vill leva med andra kristna för att vara ett tecken på möjlig enhet. Men bara ett tecken, inte ett exempel. Det är en skillnad.
Det händer sig att människor ryker ihop kring just bibelläsning och bibeltolkning. Vem är konservativ och vem är liberal? Och vem är trogen Bibeln?
Vid Bose är den typen av konflikter sällsynta enligt Sylvie. Om de bråkar i klostret bråkar de om saker som kommunikationsproblem och vardagsliv.
– Människor som kommer hit är öppna och väljer ofta Bose för att de är attraherade av vårt sätt att läsa Bibeln. Det finns inga traditionsbundna och bakåtsträvande katoliker här, för de kommer inte hit.
I klostret finns det lika många sätt att läsa Bibeln på som det finns munkar och nunnor. Läsningen är inte likriktad, men det finns en harmoni.
– Jag är säker på att vi inte har samma syn på Gud, för vår vision av Gud förändras genom livet, och synen på Gud förändrar Bibeln.
Sylvie tar lärjungarna som exempel. De ville ha en stark ledare, men Jesus blev korsfäst. De tvingades omvärdera sin syn och förståelse både av styrka och Jesus.
– De var helt vilsna. Genom livet möter vi den här typen av kriser många gånger, för våra erfarenheter förändrar Guds ansikte för oss.
Jag försöker fiska efter andlig vägledning och frågar hur man ska möta den typen av kriser. Vad gör man då Guds ansikte förändras? Sylvie svarar på sitt pragmatiska sätt:
– Alla har sina metoder. Det finns inget recept.
– Men om du möter en sådan typ av kris behöver du prata med någon för att försöka hitta en väg framåt och fortsätta växa.
Det här är monastisk gästfrihet:
Bose kunde riskera att bli någon slags retreatgård för kristen intelligentia. Det här är en plats där intellektuellt andligt sökande tas på stort allvar. Då man kikar på vilka som frekventerat Bose under åren är det namnkunniga teologer, framstående kulturpersoner och välkända predikanter, också från Norden – särskilt från Sverige.
Men så finns det också andra människor här:
En levnadsglad fransk ungdomsgrupp pratar högljutt under de tysta timmarna. Ingen hyschar åt dem för det.
En ung kvinna med något drömskt i blicken rör sig på området. Man hittar henne än här och än där med en bok i handen. Hon berättar att hon en tid känt sig överstimulerad av sina studier och behövde en paus, så hon bad Chat Gpt om hjälp med att hitta ett kloster som kunde ta emot henne. Så fick hon upp Bose. Nu är hon här.
En man med ryckigt rörelsemönster kedjeröker ofta vid receptionen. Han är kontaktsökande och vänlig.
En morgon stöter vi på varandra och han berättar att han praktiskt taget kommer från gatan. Exakt hur han hamnade där, eller här, hinner vi inte avhandla. Han ska på guidning med de franska ungdomarna och försöker pliktskyldigt samla ihop gänget. En av de yngre munkarna – en med varm blick och något ljust över sig, ansluter som guide.
Gandhi, Jesus och avlatshandel
Mot slutet av samtalet med Sylvie kommer vi in på ångest. I klostret är de vana vid att vägleda människor som är rädda för mörker, eller som behöver hjälp med att inte dras till det. Särskilt ungdomar.
– Världen uppfattas just nu som väldigt farlig och skör av många, säger Sylvie.
Hon nämner klimatkrisen, skärmarna och dopaminberoende, hon nämner det politiska läget.
– Men också under Luthers tid var ångesten i samhället stor. Det fanns en ångest för att inte bli räddad. Det var vad avlatshandeln gick runt på.
Den ängsligheten tror hon att finns kvar, och där kommer kyrkorna, klostren och retreatgårdarna in.
– Vi måste visa på en annan väg. Inte alla ska bli munkar och nunnor, men alla kan söka Gud.
Kyrkans budskap har alltid varit en motkultur.
– Vi kan inte ändra på samhället, men vi kan vara katalysatorer, som Jesus, Martin Luther King och Gandhi!
Hon säger att många idag skulle ha behållning av att träna på att vara ensamma och i tystnad. Precis det sa hon åt en ungdomsgrupp som besökte klostret för en tid sen.
– De såg på mig som om jag föreslagit att de skulle fånga fisk med bara sina händer.
Med det sagt sammanfattar Sylvie:
– Tro kan ge dig mening i det du strävar efter – men den löser inte ditt liv åt dig. Du måste vara människa ända till slutet. Också Jesus var människa ända till slutet.
Liturgi för allmogen
Under kvällsbönen i kyrkan sätter sig den unga mannen som doftar cigg i mitten av kyrkan. Han flackar med blicken och sen ångrar han sig. Han flyttar längst fram. Kyrkbänkarna fylls upp av människor från när och fjärran: den franska ungdomsgruppen, bybor från samhällena runtomkring Bose, den trötta studentskan.
Snart mässar de som kan liturgin och vi andra sitter tysta. En av bröderna svingar ett kar med rökelse genom kyrkobyggnaden. Altartavlan: fönstergluggarna ut mot Alperna.
Solen bryter fram och strålarna avtecknar sig i molnen av rökelse. Man behöver inte kunna ett ord italienska för att följa liturgin just ikväll: en kyrka full med människor som längtar efter ljus.
Monastero di Bose
– Grundades den 8 december 1965, samma dag som Andra Vatikankonciliet avslutades, av Enzo Bianchi.
– Består i dag av omkring 70 bröder och systrar med katolsk, ortodox och protestantisk bakgrund.
– Kommunitetens fokus är att på radikalt klostervis leva i enlighet med evangeliet och i gästfrihet.
– Livet i Bose är enkelt. Klostret har ett eget bokförlag och odlingar. De arbetar med hantverk och förädlar råvaror. Som gäst betalar man för mat och husrum enligt principen för monastisk gästfrihet: de som har råd betalar.