Våndan med att bekänna

Under fältandakten sjunger beväringarna psalmen Räds ej bekänna Kristi namn om världen än det skyr. Bo-Greger Nygård försöker sjunga med men efter de två första raderna brister det för honom 15.1.2016 kl. 07:26

Dragsvik 1971. Det är fältandakt i garnisonens idrottshus. Bo-Greger ”Bogi” Nygård är en av beväringarna som församlats. Fältprästen håller andakten som utmynnar i psalmen 424.

– Jag minns inte vad fältprästen sade i andakten, men jag minns psalmen. Det brast för mig totalt när vi sjöng den. Det var precis vad jag behövde just då. Men även om jag ville det, så kände jag att det inte går, säger Nygård.

Psalmen som fått nummer 423 i den nuvarande psalmboken har format honom.

– Men jag kan ändå inte vidkännas att jag är fri från rädslan att bekänna Kristi namn.

Är sällskapet och situationen den rätta ser Nygård det som enkelt att leva ut sin tro. Annars är det mycket svårare.

– Jag har svårt att uttrycka mig och argumentera för min åsikt också annars, säger han. Då är det speciellt svårt att uttrycka andliga frågor. I synnerhet om någon har en annan åsikt. Men jag hoppas att min livsstil visar vad jag tror på. Mina arbetskamrater märkte det. Men samtidigt kan de ju tänka hur kan han bära åt sig så där, han som är kristen.

Nygård arbetade i trettio år som mejerist i Kaitsor i Vörå. Innan det verkade han sex år som juniorledare inom Evangeliföreningen (Slef).

– Jag hade just lärt mig att intonera orglar på Heinrichs orgelfabrik i Maxmo. Då började man antasta mig från Evangeliföreningen och ville jag skulle börja arbeta med barnen. Eftersom jag trivdes med mitt arbete var jag mycket tveksam men jag upplevde att något större var på gång. Kallelsen blev för stark att motstå.

När han ser tillbaka på de åren anser han de präglat honom djupast.

– De var en välsignelse. Jag trivdes att jobba med barn och ungdom. Under tiden växte jag själv i tron. Jag var tvungen att lägga mig in i undervisningen och av det fick jag mycket själv. Jag lade mina gåvor i blöt. Gåvorna fick leda mig.

De juniorer han var ledare för är idag i femtioårsåldern.

– Det är oerhört värdefullt att träffa dem. Många har berättat hur de minns tiden då jag kom med fotbollen och gitarren. Först spelade vi fotboll och sedan höll vi möte. En sade att hon fått mest andligen av de juniormöten där jag var med. Det var uppmuntrande.

Ännu håller han anföranden. Han talar och sjunger ibland på olika möten.

I släkten finns flera förkunnare. Bo-Greger Nygårds farfar och farfas bror var resepredikanter. I dagarna har också dottern Heidi Orori med sin familj rest ut som missionärer till Etiopien.

– Min svåger är missionär i Kenya och redan då kusinerna kom hem på viloperiod hade Heidi klart för sig att hon skulle bli missionär. Hon har redan varit fyra år som missionär i Kenya.

Etiopien är ett främmande kapitel för Slef. Hur upplever du som far och morfar att din dotter och barnbarn reser dit?

– Det är inget nytt missionfält så något egentligt pionjärarbete är det inte. Missionärer från andra nordiska länder har verkat där tidigare. Men det är ett nytt land, nytt språk och en ny kultur. Man får hoppas och be att de finner sig i det. Det är annorlunda nu då familjen är med. Förra gången åkte hon ut ensam. Men jag vet inte vilket som är bättre.

Han säger ändå att nattsömnen drabbats lite.

– Jag funderar på om hennes yngre dotter som är 1,5 år kommer att känna igen sina morföräldrar när de kommer hem. Men det är livets gång, man ska åka när kallet kommer, säger han.

Läs mera i Kyrkpressen 2/2016

Johan Sandberg
Foto: Johan Sandberg



Bidrag. Bo och Gunvor Skogmans minnesfond är en allmännyttig fond för kristen verksamhet i Finland och utlandet. 10.9.2024 kl. 14:20

betraktat. ”Kom ihåg att ni kan berätta om alla era problem till Jesus”, säger barnledaren under miniorandakten. Jag är nio år och lyssnar uppmärksamt medan lågan från andaktsljuset i mitten av ringen fladdrar. Bredvid ljuset på golvet ligger den lilla ljussläckaren av metall. Snart ska någon av barnen få använda den när andaktsstunden är slut. Det är inte min tur idag. 8.9.2024 kl. 15:09

BISKOPSMÖTET. Biskop Mari Leppänen fick stöd av centrala namn i biskopsmötet. Hon ville rösta ut Sley och Kansanlähetys som bygger nätverk för dem som motsätter sig kvinnor som präster. Vid mötet som hölls på Åland föll rösterna 7 – 3. 6.9.2024 kl. 10:25

FÖRLUST. För fem år sedan förlorade Anders och Iris Värnström sin son. Det var en tid präglad av chock, sorg och oro över att något förblev osagt. Men också av att tvingas öppna sitt vuxna barns post. – Jag kände bara att det inte var min sak att göra. Ändå behövde jag göra det, säger Anders. 5.9.2024 kl. 16:45

KYRKHELG NORD. I år har Kyrkhelg Nord väckt känslor i alla läger, både inom och utanför kyrkan. – Jag är tudelad inför utvecklingen, säger Per Stenberg, kyrkoherde i Karleby svenska församling. 4.9.2024 kl. 10:56

UNGDOMSFRÅGOR. Christer Romberg är ny sakkunnig i ungdomsfrågor, men på fältet är han redan gammal i gemet. 2.9.2024 kl. 17:01

BÖCKER. Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. 1.9.2024 kl. 19:06

fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33

SÖNDAGEN. Vi människor söker mening, vi söker förklaringar och logiska resonemang för att kunna förklara världen. Vi vill kunna förklara det vi ställs inför, särskilt då olycka drabbar oss. Varför sker det här? Varför sker det här mig? 18.8.2024 kl. 09:00

diakoni. Några diakoniarbetare runtom i Borgå stift kommer blogga på Andetagbloggen varje fredag med en text som tangerar diakoni på något sätt. 16.8.2024 kl. 19:09

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00

litteratur. Då Emma Ahlgren skriver fiktion är det roligt, absurt, vasst och mörkt. Men hon påminner om att det i verkligheten finns hjälp mot mörker. Det finns terapi och medicin. Och djur. Och ibland också Gud. 14.2.2025 kl. 13:37

GRÖN OMSTÄLLNING. Nina Långstedt är den sjunde generationen som odlar jorden på Krämars i Svartå, Ingå. Hon vill göra allt hon kan för att rädda inte bara Krämars utan hela planeten för framtidens generationer. – Det är hopplöst, men vi måste göra det ändå. 13.2.2025 kl. 09:43

ungdomens kyrkodagar. – Det som var särskilt fint i år var att vi kom till att ingen ska pushas ut från församlingen bara för att vi har lite olika värderingar, säger Mona Nurmi. 12.2.2025 kl. 18:26