Det var en måndagskväll på Kyrkpressens redaktion, på den tiden belägen på Bangatan i Helsingfors. Rolf af Hällström minns:
– Vi var bland de första tidningarna som började göra vår layout själva, på redaktionen. Ben Fernström, som redigerade tidningen på den tiden, tyckte om att experimentera och kolla vad som egentligen var möjligt att göra i layoutväg, säger af Hällström som var den som, tillsammans med Fernström, kom på idén att ha en vits i Kyrkpressen.
Ben Fernström upptäckte att det gick att skriva också på tvären – tidningen Västra Nyland hade på den tiden en linjal som löpte längs tidningsryggen.
– Vi tänkte att en vits skulle vara en rolig idé. Vi bestämde att det här gör vi, och så gick vi över till Bengt Lassus som var verksamhetsledare för Församlingsförbundet på den tiden och satt i rummet intill. Han levererade en vits.
År 1995 var det Olav S. Melin som var Kyrkpressens chefredaktör.
– Vi frågade aldrig honom om lov. Vi sa ingenting om hela saken, folk fick upptäcka vitsen själva. I åratal var det många som inte hade en aning om att vitsen fanns där, på tvären, säger af Hällström.
Senare har den till och med blivit ett ämne för finlandssvenska frågesporter. Under åren har vitsen blivit bekant för de flesta. En KP-redaktör åkte taxi i Jakobstad, och efter att det blev klart vad hon jobbade med började chauffören genast berätta vilka vitsar han gillat allra mest.
Kyrkpressens första vits publicerades 24.8.1995 och lydde: ”Planet mellan Paris och New York fick motorstopp och började snabbt förlora höjd. Passagerarna blev oroliga och någon ropade i sin förtvivlan: ”Finns här ingen präst som kan göra något kyrkligt?” En finlandssvensk församlingspastor som råkade vara på plats steg upp och började samla upp en kollekt.”
Svårt välja rätt
Under åren har vitsen varit en både rolig och utmanande arbetsuppgift för tidningens redaktörer. För att en vits ska anses vara lämplig måste åtminstone någon på redaktionen tycka att den är rolig och dessutom måste den ha en koppling till kyrka eller tro.
Den redaktör som får uppdraget har det inte lätt och brukar ofta högljutt beklaga sitt öde. Alla redaktionens vitsböcker och de vanligaste webbsidorna med vitsar är sedan länge genomlästa och använda. Den som tror sig ha hittat något nytt bemöts oftast med ett brutalt: Den där har vi haft.
Dessutom är alla vitsar inte lämpliga, och många har censurerats redan på idéstadiet. Kyrkpressens tidigare annonsredaktör Marianne Tanttinen minns särskilt en som aldrig fick komma i tidningen.
– Den handlade om en gris och tyvärr minns jag den fortfarande, beklagar hon.
Rolf af Hällström minns att vitsen om bondhustruns begravning väckte kritik bland läsarna.
– Det var den där om att kistbärarna snubblade på kyrktröskeln och hustrun vaknade till liv igen. När hon dog ”på nytt” sa mannen så här när de kom till tröskeln: Ta det försiktigt nu, det var här olyckan hände förra gången.
– Den gillades inte av alla.
Vems perspektiv?
En annan vits som en del ansåg vara olämplig var den som handlade om kråkor som bosatt sig i kyrktornet. Vaktmästaren föreslog: Det är inte svårt att bli av med dem, döp och konfirmera dem bara så flyger de nog sin kos.
Orsaken till att en del kyrkliga vitsar väcker delade känslor är kanske perspektivet. Då kyrkan gör sig lustig över sin egen verksamhet, idkar självironi (som i vitsen om kråkorna), kan det vara något som är väldigt roligt för en del av dem som är ”innanför” men som kan uppfattas som hädiskt och fult av andra. Präster berättar antagligen mycket mer bitska vitsar om kyrkans verksamhet om enbart andra präster är närvarande.
Men Kyrkpressen lever med en delad identitet: de som jobbar på tidningen känner ofta att de befinner sig ”innanför” i den kyrkliga kulturen, men läsarna uppfattar inte nödvändigtvis saken på samma sätt.
Kanske därför väckte vitsen om hur Gud, Jesus och den heliga Anden spelade golf negativa reaktioner. Efter att den publicerats kom ett samtal till redaktionen: Kan ni inte bara ha vitsar om barn som säger gulliga saker.
Utmaning!
När jag surfar på sökorden ”Kyrkpressens vits” hittar jag folk som anser att Kyrkpressens vitsar är rekorddåliga. Jag utmanar alla dem som tycker så att komma till redaktionen en måndagseftermiddag och bidra med en vits som vi aldrig publicerat tidigare och som är lämplig för alla åldersgrupper. Vi bjuder på kaffe och varm stämning!
Du kan också skicka oss en vits per e-post på adressen redaktionen@kyrkpressen.fi eller via snigelpost på Kyrkpressen, Sandvikskajen 13, 00180 Helsingfors.
