– Åren på Iniö var den bästa tiden i mitt liv. Vi var som en enda stor familj där alla tog hand om varandra, säger Bosse Ahlnäs.
Hur hamnade socionomen från Helsingfors i den lilla skärgårdskommunen Iniö? Och hur kommer det sig att han nu som pensionär tillbringar mycket av sin tid som turistguide i Estland? Vi får ta det från början.
– Efter studierna i Helsingfors såg jag att det fanns ett ledigt jobb som kommunsekreterare i Pernå. Jag fick jobbet och där började min karriär inom det kommunala, säger Ahlnäs.
Utåtriktad och företagsam har Ahlnäs under årens lopp inte varit rädd för nya utmaningar. Då han hörde att det råkade finnas en ledig tjänst som kommundirektör på Iniö valde han att söka den.
– Jag fick tjänsten och på Iniö inledde jag en lång och händelserik tid i mitt liv.
Radiokanal och kyrkklockor
På Iniö fick Bosse Ahlnäs vara med om många förändringar. År 1977 kom till exempel den första färjan som transporterade bilar till och från fastlandet.
– Förbindelsebåten Jurmo tog hela tre bilar åt gången. På vintern körde man fortfarande över isvägar som plogats av erfaret folk, säger Ahlnäs.
Ett annat projekt som Ahlnäs var med om att skapa var lokalradiostationen Radio Iniö.
– Det var ett roligt projekt vi drog igång 1986 som också ungdomarna tyckte väldigt mycket om. Förutom den lokala informationen vi sände i radion ordnade vi också lyssnartävlingar och ungdomarna fick öva sig i att intervjua varandra. Allt sköttes och gjordes tillsammans.
Bosse Ahlnäs satt också med i Iniö kyrkofullmäktige. Då vaktmästaren ville pensionera sig föreslog Ahlnäs att denne i stället skulle hålla en kurs i kyrkklockringning.
– Sagt och gjort. Med vaktmästaren som lärare var vi en grupp som lärde oss att ringa i kyrkklockor.
I dag ringer man fortfarande för hand i kyrkklockorna på Iniö.
Härdade skärgårdsbor
Efter tretton år på Iniö beslöt sig Bosse Ahlnäs för att se sig om efter nya utmaningar.
– I Vårdö på Åland blev jag kommunsekreterare och där bor jag fortfarande.
Ahlnäs har varit pensionär sedan 2010 och det var på senare dagar som han fick upp intresset för Estland, närmare bestämt de små öarna utanför Estland.
– Till exempel har öarna Ormsö, Kihnu och Nargö mycket gemensamt med öarna i Åbolands skärgård. Samhällena är små, det är inte alltid så lätt med transporten till och från öarna och mentaliteten är väldigt likadan som på olika skärgårdsorter i Finland.
Färjorna och förbindelsebåtarna är små och trafikerar inte vintertid då isen blir för tjock.
– Jag minns en gång då det under ett par månaders tid inte gick att ta sig till eller från ön Kihnu på annat sätt än med flyg eller med en liten svävare.
Men befolkningen tyckte inte att det var något större problem.
– Det gick ju inte heller att transportera livsmedel så jag blev överraskad över hur glada och nöjda invånarna var. De hade bara konstaterat att nu behövs det fiskas och bakas bröd så att vi klarar oss. Och då förbindelserna äntligen kom igång igen så återgick livet snabbt till det normala.
Läs hela artikeln i papperstidningen.
