Du är inte känd för att slå på stora charmen för att behaga din omgivning. I stället slänger du ur dig uttryck som får en att skälva, såsom: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden?”
– Nåja, jag kan vara ödmjuk också när det behövs. När Jesus envisades med att jag skulle döpa honom sa jag att det egentligen är han som borde döpa mig.
Trots det är det ganska hårda ord eller hur?
– När jag nämnde huggormsynglen var de där fariséerna och sadducéerna där och lyssnade. De har alltid fått mig att ta i lite extra.
Men var och en har orsak att ta åt sig en aning, påpekar han.
– Det är en profets uppgift att inte gulla bort Gud. Alla måste vi vara beredda på att Jesus rensar agnarna från vetet.
Med tanke på din utstrålning och retorik tycker jag att du verkar ha potential att vara en stjärna helt på egen hand: Har det aldrig känts konstigt att vara ”förelöpare” och ständigt bereda väg för någon annan?
– Vilken fråga! Jag har alltid sagt att det kommer en som är starkare än jag. En som jag inte ens är värdig att knyta upp sandalerna på. Min far sa ju också, strax efter att jag fötts, att jag ”skall gå före Herren och bana väg för honom.” En bättre livsuppgift kan jag inte tänka mig.
Hur ställer du dig till att många har spekulerat i att det egentligen är du som är Messias?
– Ren smörja! När Jesus steg upp ur Jordan när jag hade döpt honom delade sig himlen. Anden kom ner som en duva och en röst dundrade: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Hur mycket mer bevis behövs egentligen?
Men du lär trots allt ha skickat dina lärjungar för att fråga honom om han är den som ska komma eller om vi ska vänta på någon annan. Varför denna misstänksamhet?
– Det finns många falska profeter. Man kan aldrig vara för säker. Men när mina lärjungar kom tillbaka med budskapet att blinda ser och döva hör kände jag att jag kunde sluta grubbla.
Så spekulationerna om avundsjuka er emellan är obefogade?
– Utan vidare. Jag har alltid talat gott om honom, men det har han minsann gjort om mig också. Han har bland annat kallat mig ”en som är mer än profet”. Inget dåligt betyg, skulle jag vilja påstå.
Kanske en lite världslig fråga men jag undrar ändå: Vad är det här med kamelhår och ett brett läderbälte? Varför går du klädd så?
– Den här eviga fixeringen vid yta och flärd, suckar han. Jag möts alltid av fördomar för att jag går klädd som jag gör och tvättar mig mer sällan. Men Jesus sa en gång, när han pratade om mig till folket, ”de som går i dyrbara kläder och lever i lyx, dem hittar ni i palatsen”. Det är inte för inte vi är släkt – han är en slagfärdig typ.
Är din livsstil också ett sätt att visa socialt engagemang?
– Den som har två skjortor ska dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd ska göra på samma sätt.
Omständigheterna kring intervjun är inte de bästa – jag har fått en halvtimme på mig för att intervjua Johannes i fängelset.
Hur hamnade du i den här situationen?
– Jag kunde helt enkelt inte tiga om allt det hemska Herodes har gjort, säger han utan omsvep. Och när han utöver allt annat började hålla ihop med sin bror Filippos’ hustru Herodias blev det bara för mycket. Jag ingrep och sa, i saklig ton dessutom, att det inte är tillåtet för honom att leva ihop med henne. Nu sitter jag här i bojor.
Så vad händer nu?
– Jag vet att han vill döda mig, men folk har protesterat. De ger Gud rätt.
Ångrar du någonsin din rättframhet och att du upprör etablissemanget?
– Min uppgift är att göra Herrens stigar raka, även om det gör att mina egna blir krokiga.
Din och Jesus relation går visst långt tillbaka?
– Ja, våra mammor umgicks ju en del, och de var släkt dessutom. Jag har hört att Maria bodde hos min mor i tre månader när hon var gravid och väntade mig.
Han ser lite tankfull ut.
– Det kan inte ha varit så lätt att bli gravid på ålderns höst, så Marias besök var säkert välkommet. Min far var ju till på köpet stum tills jag föddes, som ett straff för att han inte trott på Guds löfte om mig, så det var antagligen rätt så stillsamt där hemma.
Johannes berättar vidare att det finns en intressant historia från tiden när hans mor var gravid.
– Maria hade nyss fått veta att hon skulle bli mor till Guds son. Efter det skyndade hon hem till min mor och när hon steg in i huset lär jag ska ha sparkat till i min mammas mage, och hon fylldes av helig Ande. Sedan ropade hon till Maria: ”Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig?”
Han lutar sig tillbaka.
– Jag älskade att höra den berättelsen när jag var barn. ”Vad skall det inte bli av detta barn?” frågade många sig när jag fötts.
Johannes Döparen ler belåtet.
Några dagar efter intervjun halshuggs Johannes Döparen
i fängelset.
Namn: Johannes Döparen
Familj: Pappa Sakarias och mamma Elisabet.
Född: Sex månader före sin goda vän och släkting Jesus.
Yrke: Profet. Känd som ”Döparen”.
Äter gärna: Gräshoppor och vildhonung.
Kopplar av med: Ökenvandringar och ensamma retreater.
Motto: ”Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.”
Några vänner till Johannes Döparen berättar:
Ylva Eggehorn, författare
Vi har inte träffats på ett tag nu. Han har verkligen bestämt sig för att leva ett annorlunda liv. Det är inte riktigt likt honom. Han brukade vara en glad fyr, och vi har varit ute på mycket bus när vi var unga.
Han åkte i väg på någon retreat; jag var lite orolig att han skulle bli indragen i någon sekt. När han kom tillbaka var det något som hade förändrats. Han sa att han kände att han måste gå sin egen väg.
Jag vet att han drömt om att slå sig till ro, skaffa familj och ett jobb som alla andra. Men senast vi träffades pratade han om ett skakande gudsmöte. Och så var det något om ett dop som jag inte riktigt förstod, något om att han själv egentligen borde ha blivit döpt av en man som dykt upp. Han var verkligt berörd av den här mannen.
Han hade något annat i ögonen. Tidigare kunde han vara hård och radikal, lite narcissistisk, men den udden hade brutits av. I stället hade han en slags värme. Han vill verkligen hjälpa människor att hitta rätt. Men hans mamma Elisabet är orolig för honom. Hon är ju gammal och säger att allt kommer att ”gå överstyr med pojken”. Men jag tror inte hon behöver vara orolig. Visst lever han farligt, men det känns ändå som om han var på rätt plats.
Rolig är han också. Han klär ju sig i skinn och när folk kommer för att träffa honom frågar han: Vad är ni ute efter? Tror ni jag är någon trendsättare? Klart att han också har sina stunder av tvivel, men han vågar den ensamhet som kommer om man följer sitt samvete. Och så är han väldigt tydlig. Jag önskar jag var likadan men jag är mycket mer konflikträdd. Han är en av de första som vågat stå upp mot makthavarna.
Gunborg Lindqvist, teolog
Han hade ingen vanlig barndom, Johannes. Men så var han ju inget vanligt barn heller. Han har sin fars gener; han var ju lite profetisk av sig den där Sakarias.
Jag har inte sett Johannes på länge, men jag skulle gärna ordna en fest för honom och bjuda på rostade gräshoppor och honungskaka, så han skulle känna sig hemma. Till det skulle jag servera ett mustigt rött vin och så någon finsk specialitet: rostbiff av lamm med vitlök och örter. Det skulle han nog tycka om.
Elisabet och Maria skulle vara bjudna, och någon lärjunge kanske. Johannes skulle vara festens huvudperson, så jag skulle inte kunna bjuda Jesus den här gången. Jag har undrat över om Johannes är nöjd med sitt liv, om det blev som han tänkt; det kunde jag passa på att fråga honom. Jag tror att han hela tiden haft sin roll klar för sig, inte känt sig underlägsen Jesus. De har båda haft sina egna vägar att gå. Johannes härjar inte och skrämmer folk, som vissa påstår. Han har just de egenskaper som behövs för hans uppgifter. Och så har han en väldig karisma, annars skulle folk inte komma till honom. Han vågar vara avvikande och inte följa normer. Dessutom är han sin uppgift och kallelse trogen – det är något vi alla kunde ta efter.
Gunnar af Hällström, professor i dogmatik
Johannes Döparen är ofta rufsig i håret, och antingen ser han sträng eller missmodig ut. Ibland har han inte ens en skjorta på sig. Men hans klädsel och ärende slår på samma trumma. Han uppmanar folk att göra bot och bättring och att ta hand om sin nästa. Jag brukar säga att han har ett överdimensionerat pekfinger, både i sina predikningar och när han avbildas. Men han pekar alltid bort från sig själv på Kristus; han minskar för att Kristus ska bli stor. Den inställningen duger för vilken kristen som helst. Det här gör ju också att han är mer än bara en moralpredikant.
Det som förvånar mig är att han och hans släkting, Jesus, är så olika. Johannes är ensam ute i öknen, äter en gräshoppa då och då och predikar så det osar. Jesus äter och dricker och är ute bland människorna. Det är nästan som om de predikade två olika religioner. Men båda behövs: de spelar samma instrument men i olika tonart.
Jag skulle gärna sätta mig ner en stund i fängelset med Johannes och ”jutta”. Jag skulle fråga honom: Vad är nu det här med bättring? Uttrycket ”Guds lamm som borttager världens synder” som vi sjunger varje söndag i kyrkan har ju han, denna purkna gestalt, kokat ihop. Jag tycker han är precis som han ska vara, äkta i sin gudstro. Kanske han har haft sina tvivel ibland, men han måste också få vara människa. Visst driver han saker till sin spets, men han passar bra in bland de gammaltestamentliga profeterna.
Han vet att han är den sista i den raden.
