För att inte bli förtappad

Missionärsbarn i Taiwan som utnyttjats sexuellt på sitt internat, en cancersjuk man som trodde sig ha blivit helad men bara blev sämre, ett barn som vuxit upp så isolerat att hon aldrig haft en vän – Janne Villas färska bok om andligt våld är skakande läsning.

Villa har jobbat i olika kyrkliga medier sedan 90-talet. Under åren som journalist har han rapporterat också om kyrkors och samfunds mörka kapitel, hemligheter som många helst hade blundat för. Villa – som också arbetar som terapeut – har kommit till att de flesta av de berättelser han lyfter upp kretsar kring begreppet skam.

– Utomstående kan inte förstå hur svårt det är för människor att behandla och lyfta fram upplevelser av våld som riktats mot dem själva. Det är förvånande hur ofta offren anklagar sig själva och känner skam för sådant som andra gjort. Att bryta ner muren av skam har för många varit ett enormt arbete och en lång process. Det kan man inte förstå om man aldrig själv upplevt något liknande.
 
Villa skriver om andligt våld. Och vad är då andligt våld? Som värst handlar det om fruktansvärda fysiska och psykiska övergrepp som utförs i religionens namn. Som lindrigast handlar det till exempel om att ett samfund har strikta normer för medlemmarnas livsstil.

– En stor del av medlemmarna tycker kanske att gränserna är sunda och friska och håller folk på den rätta vägen, men samma instruktioner – som kan gälla till exempel vem du får sällskapa med och hur – kan leda till stor ångest hos andra. Det kan finnas regler för vad du får tänka och vad du får säga. Om man kombinerar det här med påtryckningar från rörelsens håll så är det sådant som många upplever som andligt våld.

Många nya offer
Det kapitel i Villas bok som fått mest uppmärksamhet i medierna är det som handlar om sexuellt utnyttjande av barn vid Finska Missionssällskapets internat i Taiwan. Själva nyheten kom redan på 90-talet och när Janne Villa började rota i saken trodde han att han skulle berätta en historia om hur väl en organisation tagit itu med maktmissbruk och hur väl den tagit hand om sina offer.

Och visst är det fortfarande den berättelsen Villa berättar. Men samtidigt upptäckte han att han rotade i något som aktualiserade gamla sår.

– När jag började gräva i det trädde många nya offer fram. En orsak är förstås att det gått en tid sedan det skett, offren har blivit äldre och är mer redo att tala ut om vad som hänt. Många har varit mycket unga då problemet blev offentligt år 1995. De har varit väldigt trasiga psykiskt och har inte kunnat prata om vad som hände. Det finns många som fortfarande mår jättedåligt, själv känner jag till sex personer som börjat i terapi nyligen. Många har inte alls diskuterat de här sakerna med sina föräldrar, syskon och vänner. Det finns en bra och aktiv stödgrupp för offren, men man ser fortfarande att alla problem inte är utredda.

Villa tycker som sagt att FMS skött sig bra: tillkallat experter, betalat för terapi för offren och bytt ut personal för att kunna sköta allt korrekt.

– Ändå var processen också för dem både lång, långsam och smärtsam.

 Det handlar om väldigt svåra saker.

Nej till hemskola
Vad gäller sexuellt utnyttjande av barn tycker Villa att Taiwanaffären visar att också lagstiftarna har en process att gå in i. Eftersom brotten preskriberats har huvudförövaren på barnhemmet i Taiwan fortfarande inte ställts till svar för sina gärningar.

– Lagstiftningen beaktar inte brottets natur. Inom många rörelser – inte bara på FMS:s internat i Taiwan – finns det liknande erfarenheter. När det gäller grovt utnyttjande av barn tycker jag att lagen borde jämställa brotten med mord, det är erfarenheter som krossar människor så grundligt och som man kan behandla först när man blivit tillräckligt stark. Man borde kunna öppna fallen senare, speciellt om förövaren haft många offer.
 
Villas bok tar upp många rörelser där barn på ett eller annat sätt blir offer för de vuxnas religiositet – de isoleras och straffas och hotas med evig förtappelse. Hur ska man förebygga sådana problem?

Läs hela artikeln i papperstidningen.