Det är svårt att vara stadsbo men det är roligt att läsa om sin egen stad. Man kan kanske tycka att Westös eviga Helsingforsskildringar är ett billigt trick. En Westö varje jul till släktingarna utomlands ”för att det är sååå roligt att läsa om Hesa”. Jag undrar hur de som inte känner varje gatsten på Norra kajen läser böcker som är så tätt förankrade i en plats? Tappar de språkliga bilderna sin skärpa?
Boken Sprickor är en samling korta texter, delvis tidigare publicerade, som samlats under sköna rubriker där egentligen endast sporten lämnar mig helt oberörd. Men efter tegelstensromaner som Gå inte ensam ut i natten känns de kolumnartade texterna väldigt korta. De något större helheterna ger genast merskak. Till favoriterna hör Nio korta kapitel om kärleken till ett hav, som dessutom ger en intressant inblick i den mansdominerade fritidsritualen fisket. Samtidigt speglar särskilt havstexterna också den paradoxala naturen hos många stadsbor. En natur som bland annat tar sig uttryck i en större kärlek till havet än till kräftskivan. Det är inte bara ”hujsigt trevligt” att vara på stugan vid havet. Det finns något mycket ärligare i stadsbon Westös känsla för flundra och öring.
För visst är analysen av stadsbon själv det mest intressanta. Den missförstådda betongsjälen som minsann också förstår sig på naturens skönhet. Sanningen är ju att Helsingfors är en småstad, en håla. Stadsborna är också från lande, vilket författaren själv märker när han besöker New York och håller på att förgås mellan raderna. Det behövs mer än ett klippkort till simstadion för att rida på den riktiga storstadens vågor.
Det sorgliga är hur vi inom ett så litet, homogent land kan se så stora skillnader på folk från olika delar av landet. Hur etiketter som ”pami” och ”gomi” färgar bemötande av andra människor. Detta utanförskap i alla kategorier, som stadsbo, förortsbo, finlandssvensk, hurri är en av de vackraste linjerna i Westös Sprickor.
Det är också svårt att vara stadsbo.
