Sann i ett nytt "på riktigt"

I Japan växer en populär hobby som handlar om att fånga virtuella fjärilar med mobiltelefon. Fjärilarna är knutna till annonsörers intressen och utlokaliserade på över en miljon olika platser via GPS. ”Se” dem kan man genom displayen i sin mobiltelefon – ”fånga” dem likaså, genom att lyfta mobiltelefonen mot den plats där fjärilen fladdrar. När man väl har fjärilen i sin mobil kan den bytas, eller lösas in, mot rabatt på en viss produkt i närheten. Både barn och vuxna älskar dem och jämför flitigt sina kollektioner med varandra.

Känns det långt borta? Inte! Den sortens marknadsföring har också fotfäste i Norden redan nu. Ett känt möbelföretag erbjuder en service där man kan placera in deras produkter i sitt eget vardagsrum, utan att köpa dem.

Facktermen för det hela är Augmented Reality – som i svensk överföring fått namnet ”förstärkt verklighet”. I den suddas skiljelinjen mellan våra drömmar och fantasier och vardagslivet på gatan effektivt ut för att ge oss helt nya upplevelser.

En annan gräns som suddats ut är identitetens – och integritetens. Kön, nationalitet, utseende, ålder är alla utbytbara legoklossar i världens största och alltid öppna skådefönster. I detta nu har tio procent av världens befolkning Facebook, och också mormor och farfar är numera där. Men att finnas på nätet är inte detsamma som att existera fysiskt. Trots det kan en fiktiv nätpersonlighet, som bloggaren A Gay Girl in Damascus, sända politiska chockvågor över världen. Den syriska lesbiska kvinnan visade sig ju nyligen vara en heterosexuell amerikansk man.

På många sätt har den virtuella tidsåldern slutgiltigt smulat sönder, ja nästintill patetiskförklarat, begreppet ”sanning”. Om det är något vi borde ha lärt oss vid det här laget är det att ifrågasätta allt, alla, alltid. Samtidigt hävdar den digitala passionären och nymediegurun Ola Ahlvarsson från Sverige att nätet också har gett oss en transparens som helt självgående obönhörligt och omedelbart avslöjar skurkar och lögnare, vare sig de är företag, bloggare eller diktatorer. Och på det sättet har vi följaktligen också fått ett snäpp mera ”sanning”. Men han erkänner att mekanismen inte har någon etik. Journalister har inte längre makten att grindvakta vad som släpps över nyhetströskeln. Och deras källor och alster granskas omedelbart på nätet av ivriga kommentatorer.
Makthavare har det inte heller.

I den här verkligheten, den nya ”sönderslagna verkligheten”, för att citera författaren Jane McGonigal som i boken Reality is Broken menar att spel faktiskt kan göra oss till bättre samhällsindivider, sitter kyrkans ämbetsstruktur illa. På nätet ser rådvilla herdar med ett ärligt avgivet och tungt förpliktande löfte om att vårda, vakta och bevara den rätta läran hur fåren glatt och obekymrat rymmer, bloggar, bräker, kritiserar och sprider virrläror så mycket de hinner. Och herdarna kan ingenting göra längre för att tvinga in dem i fållan igen, för fåren stoppas varken av trycktekniska begränsningar eller språkliga hämningar. Det går inte att dra ur sladden.
Visst finns aktörer som fortfarande väljer att vara okränkbara, som de stora filmbolagen som presenterar en oantastbar officiell bild av sina gulliga djur och kryp. Men det är en död kommunikation och engagerar inte människor, menar Ahlvarsson.

Kyrkan har länge varit okränkbar som Bambi. Det Luther och Gutenberg en gång gjorde möjligt har hänt igen. Ordet är hos folket och det stavas webb.
I nätet måste kyrkan nu välja mellan att vara transparent – och utsätta sig för blåsten – eller att faktiskt ge sig ut på det hala med darriga ben.
Den får också frimodigt tro att sann på riktigt är något som håller i all sin enkelhet oberoende av mediers dimensioner och möjligheter.