Sedan dess har Sjundeå församling delats på språklig grund och domkapitlet fått en ”överrock” i form av ett stiftsfullmäktige.
Stiftsfullmäktiges senaste sammanträde har inte synts i spalterna. Vid mötet förra veckan gick mesta tiden till att prata om kyrkans två ”klassiker”: Vad göra med kvinnoprästmotståndet och dess efterföljare, hur kyrkan ska förhålla sig till registrerat partnerskap.
För medierna är det obegripligt att Borgå stifts beslutande organ ger lejonparten av sin tid till såna här ”evighetsdiskussioner”. Att det n:te försöket att öppna prästdörren för teologer med fel åsikter och kvittera det med en kläm om att intressera fler män för prästyrket låter i mediala öron som ett ”god morgon, yxskaft” och är det också – om ser på saken i ett politiskt perspektiv.
Men det som medierna inte begriper kan teatern förklara. Kansallisteatteris uppsättning Kristi brud handlar inte om morddramat i Knutby pingstförsamling. I teologin står Kristi brud står för den kristna församlingen. I den religiösa föreställningsvärlden beskrivs relationen mellan Gud och församling i termer av äktenskapsrelationen mellan man och kvinna.
Det här är en megametafor i den kristna religionen som inte går att rubba så där bara, säger pjäsförfattaren Heini Junkkaala som själv är uppvuxen i en väckelserörelse, lever i ett registrerat partnerskap och är väl insatt i problematiken både personligt och teologiskt.
Junkkaalas pjäs stiliserar upp de låsta positionerna i dagens kyrka. En konservativ falang där de mest aktiva bildar sina egna gudstjänstgemenskaper utanför kyrkan och en liberal falang där aktivisterna helst skulle skyffla ut allt vad konservatism heter.
De två teologiska huvudpersonerna kommer under pjäsens gång fram till ett möte som får dem att se på problemen med den andras ögon. Varför måste jag slänga ut alla de konservativa prästerna som inte kan acceptera kvinnliga präster? Och den konservativa prästen frågar sig vad hätskheten mot kyrkan hos hans unga anhängare bygger på?
Hur ska hur kyrkan leva när det finns grupper som står för åsikter som i praktiken är omöjliga att skriva ihop sig om? Och när den kyrkliga byråkratins möjligheter bevisligen är uttömda?
Det går om man möter varann och respekterare varann trots de stora olikheterna, hävdar Junkkaala. Hennes budskap kunde formuleras att det går att leva i en konflikt och dessutom leva ganska bra.
Det är den diskussionen som stiftsfullmäktige förde förra veckan. Utan att komma fram till så mycket annat än att man har respekt för varann.
Det som går på det personliga planet är förstås betydligt mera krävande på ett kyrkligt plan. En travestering på det kända yttrandefrihetsuttrycket kunde bli ”jag avskyr hur du tolkar din tro men respekterar din rätt att tillhöra samma kyrka som jag”. Då gör man det verkligen inte enkelt för sig.
En sådan inställning möter ingen förståelse bland aktivister ute på flyglarna. I pjäsen låter Junkkaala homo-
aktivisterna indirekt utföra det smutsiga jobbet, det som indirekt leder till att landets första kvinnliga biskop förlorar livet. Utan blod finns ingen försoning, står det i skrifterna. Det är en obehaglig sanning, vet också dagens medier.
Tar man som stiftsfullmäktige tid på sig och följer ”Junkkaalas princip” om att man måste möta varann trots oöverkomliga motsättningar gör man det inte lätt för sig. Ett sådant stift blir handikappat och delvis också handlingsförlamat när det gäller att bevaka strategiska stiftsintressen.
Så det kommer att ta tid innan stiftet gemensamt och trovärdigt som ”detta hyvä jeng” kan vara ute ”på keikka igen”. Dessutom till ett pris som ingen kan beräkna i dag.
