Men det finns annat som är svårare att skura bort – samtidigt som det är viktigt att ta itu med det snabbt och metodiskt.
Vem får fira? Finländare med annan etnisk bakgrund? Rikssvenskar? Finlandssvenskar? Vem är hurrin som ska ha på käften?
Den obehagliga hurrifrågan blev hängande i luften efter festen över hockey-
guldet, och de officiella avståndstagandena lyckas kanske ta udden av det värsta, men inte allt.
Det har skett en otäck utveckling i den allmänna opinionen, en strukturell och konsekvent sådan. Det är skäl att foga in pusselbiten om de språkfientliga inslagen i firandet. Den utvecklingen måste tas itu med innan följande bit läggs till, den måste bromsas nu.
Vi är många som inte vet om vi är önskade i dagens Finland.
Vi är många som är rädda för att våra barn ska tala sitt modersmål för högt på fel ställen.
Den svenska stormaktstiden är förbi, kvar finns bara vanliga människor som går på jobb, byter ett par ord med grannarna, fyller i skattedeklarationer och tvättmaskiner med möda och behag.
Vi är knappa trehundratusen och vi undrar om vi fortfarande ryms med i den vardag vi trodde var vår. Förmätet trodde vi att hockeylaget som vann över vår favoritmotståndare Sverige också var vårt och segersötman följaktligen också, ja, vår.
Övertramp sker överallt. I det här fallet är det inte de som känns värst. Värre än att bli förnekad är att bli förtigen. Och det är detta som är sorgen. Ur den berömda ketchupflaskan kom sådant som bubblat och jäst i tysthet, i stället för att konsekvent och med klar stämma ha ogiltigförklarats i dagens Finland. Det handlar om en lång räcka händelser, som kulminerar denna svarta vår. Varför var det ingen som sa:
Det är inte okej att bjuda på gratis bussresor till huvudstan för att skrika hatbudskap om svenskan och svensktalande.
Det är inte okej att i valkampanjer och politisk propaganda trixa med subtila och solkiga budskap om språkhets och språkhat.
Det är inte okej att i eftermiddagsmetro uppmana två finlandssvenska damer att flytta utomlands eller hålla käften.
Det är inte okej att skriva hatbrev till ministrar för att deras modersmål är svenska.
Det är inte okej – inte alls okej – att säga att hurrina ska ha på käften.
Tycker man så, så är det dags att säga det nu. Hög tid. Och ”man” är inte den som har smockan hängande över sig.
Det budskapet borde gå ut i varenda myndighetsstrut, konsekvent och stadigt. Det gäller också den formellt tvåspråkiga evangelisk-lutherska kyrkan i vårt land. Kyrkan har under det senaste halvåret gjort ett samhällstillvänt drag med olika program för social jämställdhet, barn och unga. Häromveckan framförde ärkebiskopen samma hälsning till regeringsbildarna under rubriken ”Mot ett mera jämlikt och helt Finland”.
Innefattar inte det också språket och språken? Var är kyrkans språkprogram? Vad signalerar rikskyrkan utåt när det gäller svenskan i Finland? I sin famn håller den ett helt stift fullt av svensktalande församlingsbor.
Vid biskopsmötets presskonferens i Helsingfors i våras meddelades journalisterna strax innan det hela började att frågorna endast besvaras på finska.
En praktisk fråga, visst, men allt kan ju skötas på många olika sätt. Hur man än ser det var det också en slags signal.
Nu lever vi i en tid när signaler är livsviktiga och när det gäller att tänka över vilka tysta budskap som levereras, hur det sägs och vilka sanningar de befäster.
Vilken är kyrkans signal?
