Och hon får rätt, vändpunkten kom. Vart den leder tål att se.Den utveckling som sker på olika håll i arabvärlden just nu är liksom de två Facebookarnas konversation ett möte mellan generationer. I makroformat är det en rejäl sammandrabbning. På gatorna i Kairo, Alexandria och Minia har den tagit sig konkreta uttryck i våld mot demonstranter från allt mer desperata polisstyrkor, som ser sin position och sitt levebröd hotade. Världens politologer har oroligt följt svulsten på de demografiska staplarna i regionen. Utredningarna, inte minst amerikanska sådana, om ”the Youth Bulge” är legio.
På sextio-, sjuttio- och åttiotalet föddes extremt många barn i Mellanöstern överlag. I många av länderna är över hälften av invånarna under 25 år. De har ofta vuxit upp i samhällen där statsledning och presidenter hetat likadant, val efter val. De har levt i kulturer där ålder och status fordrar en respekt som ibland krävs trots att andra hållbara argument för den saknas. På grund av att de är så många kämpar de hela tiden om studieplatser, jobb och bostäder. Ungdomsarbetslösheten i länder som Algeriet, Marocko, Libyen, Egypten och Jordanien ligger mellan 20 och 40 procent. I ett samhälle där sedligheten är sträng tvingar ekonomi och realiteter de unga att vänta på att bilda familj – om de inte valt att flytta in tillsammans med den äldre generationen. Alltsammans gör dem kort sagt: frustrerade.
Religiöst ledarskap delar deras känslor. En del av de frustrerade griper tag i religionen – eller så griper religiösa extremister tag i dem – som ett argt slagträ för att åstadkomma någon slags förändring.
För andra blir de religiösa ledarna bara ännu en uppsättning förstockade gubbar som propsar på deras blinda lydnad.
Upplägget blir illa hur man än vänder på det: de som är i riskzonen att odla religionens allra sämsta frukter gör det, medan många av dem som kunde ta till sig och förändra långsamt och tillsammans med den vänder den ryggen.
Nu spräcker babyboomens barn glastaket. De har fått nog av hierarkiska strukturer, nog av undermålig utbildning, tillrättalagda sanningar, censur, iscensatta och meningslösa val och kaos.
Samtidigt har de hungrigt kastat sig över verktyg som Internet, Facebook och Twitter. Inför dem står den gamla generationens ledare maktlösa och oförstående. Hur kunde det gå så här?
Än så länge är det enligt vissa bedömare medelklassens folk som protesterar i Egypten, fem procent av åttio miljoner, som förhoppningsvis kämpar för dem alla.
De har utbildning, jämförelseobjekt och visioner och de kan kommunicera. Mitt i kaoset i Kairo och på annat håll i miljonrepubliken har de signalerat att de vill slå vakt om det gemensamma bästa. Men det hela hänger på sköra trådar. Mycket kan gå fel, fatalt fel.
En ung egyptier berättar vidare sin kompis historia: I början av demonstrationerna, när polisstyrkorna fortfarande fanns på gatorna, hade TV-regissören blivit slagen av en polis. Under misshandeln hade mannen ropat: ”Förstår du inte att det är för dig vi gör det här!”
Han hade fått löpa, bara för att en stund senare bli fasttagen av en annan polis.
I en tillvaro knuten av rädsla kan allt hända, och goda föresatser och terror ligger bara en hårsmån ifrån varandra.
