Mikko Lounela har som gestaltterapeut mött många som drabbats av en nära anhörigs självmord. Men framförallt har han själv drabbats.
– Ari var bara ett drygt år äldre än jag – alltid lite snabbare, starkare, fiffigare. Hans självmord slog ner som en blixt från klar himmel.
När Mikko Lounela ser tillbaka på broderns liv finns det dock mycket som pekar på en osund utvecklingslinje: Aris missbruk under tonåren, den allt mer aggressiva attityden, beteenden som tydde på psykisk ohälsa. Efter ett våldsamt uppträdande mot sin flickvän togs Ari in för tvångsvård. Det var början på slutet. Som dagpatient på Hesperia sjukhus gick han en dag in i ett hus i Tölö, klättrade upp på taket, och hoppade ner.
– I det ögonblicket blev jag anhörig till en som begått självmord.
Terapeuten och dödligheten
Det har gått många år sedan dess men fortfarande smärtar minnet och tårarna tränger fram. På allvar började Mikko Lounela konfronteras med känslorna först när det blev aktuellt med slutarbetet för de egna psykoterapistudierna. Han beslöt att skriva om vad det innebär att förlora en närstående på det här brutala sättet. I dag är frågeställningarna en del av hans yrkesutövning som gestaltterapeut.
– Det är viktigt att terapeuten inte blir rädd för den drabbades smärta. Visst känner jag igen smärtan men den får inte stå emellan mig och den som söker hjälp.
Liksom i själavård måste den hjälpande – prästen, socialarbetaren, psykoterapeuten – ha förmågan att möta och tillfälligt bära den andras smärta.
– Tillsammans kan vi se på smärtan, ge den ord och uttryck och konstatera att den är obehaglig men inte farlig. Inte ens smärtsamma känslor är farliga.
Läs mera i Kyrkpressen 49/2010.
