Bok: Extremt platt & otroligt nära. Texter om Österbotten. Söderströms 2010.
Österbottningen:
Det här gav en mycket mångsidigare bild av Österbotten än boken! utbrister min medrecensent under en kaffepaus på jobbet, där det ständigt pågår ett lekfullt smågnabb mellan sydlänningar och österbottningar. Efter att med allt högre puls och irritationsnivå ha avverkat antologin Extremt platt & otroligt nära är jag benägen att hålla med.
När jag läser Sofie Knutars inlaga om den inskränkta religiositeten i Terjärv och om hur Hannele Mikaela Taivassalo, som växt upp i samma by som jag själv, utsatts för åratal av ”tvångsmissionerande” känner jag inte alls igen mig. Jag märkte då aldrig att religionen var måttstock för allt som gjordes och sades, snarare var det tvärtom: ”hallelujaknäppare” var de som andra såg snett på och som förväntades leva upp till förhållningsregler som inte gällde övriga dödliga.
Jag flyttade från Österbotten som 18-åring och har med åren fått en mera mångdimensionerad bild av regionen: jag passade aldrig in, men det är några enstaka människors, mina jämngamlas – omständigheternas – fel och kunde ha inträffat var som helst.
Många av mina vänner i Helsingfors är österbottningar. Med dem får jag tala mitt hjärtas språk, dialekt, dricka vin, tro på Gud och spela pidro utan att förklara reglerna.
För er som inte vet det: pidro är österbottningarnas nationalspel, ”naa som varinda finlandssvensk måst kuna”. Robert Åsbacka tillägnar spelet sitt kapitel och trots att ämnet är smalt känns det verklighetstroget. Med undantag av Kaj Korkea-aho har ingen av skribenterna tagit fasta på den talkoanda och omsorg som österbottningar har om varandra. Ingen har skrivit direkt om dialektens betydelse som identitetsbärare, kokkolahumorn och det rättframma kommunikationen. Catharina Gripenberg kommer närmast i sitt bidrag Jordbok/Ordbok.
Om religiositeten är så allomfattande, varför har den inte också slukat författarna? Boken tycks ha tillkommit i all hast och utan större omtanke om vare sig spännvidden eller skribenterna. Det handlar, som Sofie Knutar skriver, ”om vad man vågar gå nära och väljer att se”.
Marina Wiik
Nylänningen:
Jag är född och uppvuxen i Nyland men Österbotten intresserar mig. Jag har alltid haft på känn att det finns ett mystiskt, främmande Österbotten som jag aldrig kan få grepp om hur mycket jag än besöker platsen i fråga, nånting som jag aldrig kommer att fatta. Det där någonting som sker när människor jag känner svarar i sin mobil och plötsligt byter språk och förvandlas till andra människor: österbottningar. Plötsligt känner jag dem inte.
Så jag var givetvis mycket glad när jag såg att Söderströms skulle ge ut med en hel bok om ämnet: nu kommer jag att fatta vad det handlar om! Men det visade sig, till min stora förvåning, att inte ens österbottningarna själva riktigt kan förklara vad det där je ne sais quoi är.
Det som förvånar mig i antologin är det främlingskap en del av skribenterna verkar känna inför ”sitt” Österbotten, som (alldeles som Ralf Andtbacka konstaterar i sin essä) givetvis inte är det riktiga Österbotten (vad skulle det vara) utan skribenternas eget subjektiva Österbotten. Ingen av dem som skriver säger rakt ut vilken förvandling det handlar om då de byter språk till grundsprååtji, men det finns där, mellan raderna.
Det förvånar mig att Österbotten också i österbottningarnas eget själsliga landskap så starkt kopplas ihop med bibelbältesreligiositeten. Philip Teir presenterar den biten förtjänstfullt i sitt reportage. Men en del av skribenterna, framför allt Sofie Knutar, har ett behov av att ta avstånd från det religiösa Österbotten nästan på ett aggressivt sätt. Hon dricker minsann vin! De religiösa (som inte skrattar, som klär sig beige, har flottiga glasögon och håller sin bibel krampaktigt med mjuka händer) är inte som hon: hon känner dem inte. Medvetet eller inte inplanterar hon värre fördomar än dem hon så frenetiskt slåss emot.
Jag saknar en text av en religiös österbottning som bor i Österbotten och tycker det är kiva.
Nylänning som jag är tycker jag på slutet lite synd om Österbotten.
Sofia Torvalds
