Varför var Gud så tyst och fördold? Varför hade vi tappat lusten att be? Varför hade vi förlorat lusten att berätta de goda nyheterna för andra?

Vad gör en kristen när hon står i en andlig öken?

ANDLIG TORKA.

Ivern är borta. Gud är tyst och bönen en ansträngning. Någon gång bestämde vi oss för att tro, kanske nyligen eller kanske för trettio år sedan. Det var så fint på den tiden! Det var så lätt att be. Vi var så ivriga. Vi tänkte att vi hade listat ut allt: så här skulle det härefter vara i vårt liv, så här helt och kärleksfullt och hängivet. Vi tänkte att det skulle vara lätt. Vi tänkte att vi hade hittat hem.

6.2.2025 kl. 12:10

Men efter ett år eller två eller fem eller tio började något som brukade blomma torka ut. Det kom en svacka. Det var som att förlora förälskelsen: plötsligt började saker som brukade få vårt hjärta att skälva kännas påfrestande.

Varför fanns det så många irriterande medkristna? Varför var Gud så tyst och fördold? Varför hade vi tappat lusten att be? Varför hade vi förlorat lusten att berätta de goda nyheterna för andra?

Varför hade vi börjat undra om det ens fanns några goda nyheter?


Om det finns något kyrkofäder, teologer och erfarna kristna har att säga om trons svackor och ökenperioder är det: det är normalt. Det är fullkomligt normalt.

Det är viktigt att tänka på den saken särskilt om du är en person omgiven av kristna som beter sig som om Gud var deras bästis och älskade att messa dem hela tiden. Om det konstant piper i kompisens telefon och hen kastar sig över meddelandena med förtjusta utrop och kärleksfulla, inåtvända leenden är det jobbigt att ens egen telefon är tyst.

Jag och min vän Robin gjorde en gång ett poddavsnitt om felsökningen. Det är den process man som kristen så lätt hamnar i när Gud känns tyst och bönen knastrar av ansträngning. Det är då man börjar undra: är det fel på min telefon? Är det fel på Guds telefon? Är det operatören? (Vem är operatören?)






Listan över möjliga fel kan innehålla punkter som: 1. Jag har kanske gjort något fel i mitt liv, typ en synd (man kommer tyvärr alltid på något). Det vill säga: Gud är möjligen sur på mig och om jag kunde lista ut varför och ändra på saken kommer allt det här att lösa sig. 2. Det är det att jag inte lyssnar tillräckligt. Om jag skulle be mer och läsa Bibeln mer och lyssna mer på lovsång skulle allt bli bra, för då skulle jag höra Gud igen. (Problemet är att i en svacka har jag ingen som helst lust att göra något av det där.) 3. Jag borde kanske förlåta någon. (Här gör man en mental lista på alla som borde förlåtas och undrar om de faktiskt är förlåtna.) 4. Jag borde kanske inte ha kollat in de där tarotkorten år 1995, kanske det är det. (Eller österländska kampsporter, horoskop eller en bok om häxor.)

Den här fasen är mycket utmattande och försätter en ofta i ett tillstånd av förvirring, nedstämdhet och en obestämd känsla av skuld och hopplöshet.


Om du har möjlighet att samtala med en erfaren kristen, få själavård eller kanske läsa en bra bok kommer du efter den här fasen förhoppningsvis tillbaka till den enda vettiga förklaringen: Du har inte gjort några större fel än någon annan och din svacka är fullkomligt normal. Ett kristet liv består av perioder då allt blommar, men också av perioder då allt vissnar och torkar ut.

Därefter följer en period av protest och förundran. Du börjar undra: varför?


Här har kyrkofäderna och de kristna författarna och själavårdarna ett klassiskt svar att komma med: Gud vill att du ska söka Gud själv och inte din härliga upplevelse av Gud.

Den katolska biskopen Robert Barron som föreläser om det här ämnet på Youtube kallar våra belönande upplevelser av Guds närhet för consolations, det vill säga tröst.

Och tröst försätter ofta en kristen i ett tillstånd av förtröstan. Jag ber, Gud svarar. Så underbart! Jag undrar vad jag ska ta mig till, Gud leder in mig på rätt väg. Härligt, det är så här världen fungerar!

När allt det här försvinner ligger misströstan nära till hands, men som Barron säger ska man snarast klamra sig fast vid Winston Churchills råd: Vad gör du när du går genom helvetet? Du fortsätter gå. Keep moving.


Johannes av Korset menar att målet är att älska Guds vilja mer än känslan. Därför tar Gud bort de sinnliga upplevelserna. Därför famlar vi framåt i mörkret. För att det är mörkt får vi syn på Gud bättre, allt det trevliga och distraherande är borta för att vi ska kunna se det som är viktigt. Det vill säga Gud.

Här frågar sig själavårdarna också vilken skilladen är mellan en trons ökenperiod och exempelvis depression.

Skillnaden är ivern. Om vi vill få syn på Gud fast han är så tyst och frånvarande, om vi ivrigt söker kontakt, då är vi inte deprimerade. (Av egen erfarenhet kan jag ändå säga att det inte är så lätt att avgöra, eftersom desperata rop kan påminna väldigt mycket om iver.)

Framåt, trogna soldater. Målet: Att följa Guds vilja.

Men åh vad det är svårt att följa Guds vilja i en värld där Gud syns vara bortraderad.


Jag undrar ibland över om Gud räknat med ett svinn. Hur många personer trillar av kärran i det här skedet? Hur många ger upp? Hur många resignerar? Hur många blir bittra? Hur många säger att de lurade sig själva när de någonsin trodde att det fanns en Gud?

Och vad gör Gud med dem som vacklar och faller? Skickar han dem tröst igen när han ser att de var svaga och inte klarade sin prövning?

Men samtidigt inser jag att desperationen, flykten och uppgivenheten kanske har att göra med att vi missförstår det där med ”att göra Guds vilja”.

Det är inte som en arbetsdag som aldrig tar slut (utan kaffepauser dessutom). Det är något skojigare.


Den amerikanska jesuitprästen Walter Ciszek sändes till Polen i slutet av 30-talet. När de tyska och sovjetiska arméerna intog landet år 1939 flydde han tillsammans med många andra till Sovjetunionen. Där blev han arresterad av den sovjetiska hemliga polisen, tillbringade fem år i fängelse och sedan femton år på fångläger i Sibirien. Han återvände till USA år 1963.

I sin bok He Leadeth Me skriver Ciszek att han under tiden i fånglägret funderade mycket på hur han skulle kunna stå ut med sin framtid. En dag fick han en uppenbarelse: Guds vilja är inte något abstrakt vi måste lista ut (och stå ut med), den uppenbarar sig för oss varje dag. ”Den enkla sanningen är att hans vilja är vad han faktiskt väljer att skicka till oss varje dag: omständigheter, platser, människor, problem”, skriver Ciszek.

Det som hjäper oss i de här lägena, skriver jesuitbrodern och författaren James Martin, är insikten om att ”detta är vad Gud vill att du ska vara med om vid denna tidpunkt”.

Det finns ett ord för det här i terapitermer: acceptans.


Under en middag häromkvällen berättade en vän, som vuxit upp i Italien, om sin mamma. Hennes liv var fattigt, torftigt, på många sätt olyckligt.

Men hon var inte olycklig. Hon kunde se, sa vännen, skönheten i allt. Hon kunde vara glad över en blomma en hel dag.

En sådan helgonlik glädje över det lilla är få av oss förunnad. Men när vi haltar vidare i öknen och försöker acceptera det som sker just nu, det som Gud placerat oss i precis idag, kan det ändå vara klokast att spana efter det lilla. ”De som överlämnat sig själva åt Gud lever alltid gåtfulla liv och får av Gud ta emot enastående och mirakulösa gåvor genom de mest alldagliga, naturliga och slumpartade erfarenheter i vilka det inte verkar finnas något ovanligt”, skrev den franska jesuitprästen och författaren Jean-Pierre de Caussade under första halvan av 1700-talet.

Så leta efter tecken. Öppna hjärtat. Ge inte upp.

Text: Sofia Torvalds


BISTÅNDSSAMARBETE. Finska Missionsällskapet och Kyrkans utlandshjälp påminner om att Petteri Orpos regering redan har skurit ner biståndet till de fattigare i världen med en miljard euro. 4.9.2025 kl. 18:51

LÄRKKULLA. Språkvetaren Juhani Jäntti är direktor för Lärkkulla stiftsgård som har verkat sedan 1950 och nu firar sina 75 år 2.9.2025 kl. 20:00

SJUKHUSPRÄST. Döden. Det är vad Benjamin Häggblom upplever som den allra svåraste delen av sitt jobb som sjukhuspräst. Han står själv svarslös inför den. Men oberoende av om han kommer i kontakt med minnessjukdom, psykos eller cancer så är hans främsta verktyg det samma: närvaro. 2.9.2025 kl. 19:00

relationer. Nej, det kommer ingen perfekt partner på en vit häst och räddar oss. Och nej: konflikter är inte farliga. De är en möjlighet! Jan-Erik Nyberg har skrivit en bok om det som är det finaste och svåraste i livet: relationer. 1.9.2025 kl. 14:39

ARKITEKTURHISTORIA. Nu vill finländska forskare räta ut alla frågetecken kring Åbo domkyrkas ålder och medeltida interiör. – Man kan säga att Åbo domkyrka är landets viktigaste byggnad, säger Panu Savolainen, biträdande professor i arkitekturhistoria. 1.9.2025 kl. 10:55

NÄTVERKET KYRKFOLKET. Under laestadianernas sensommarmöte i Kållby informerade Stig-Erik Enkvist, verksamhetsledare för LFF, att nätverket Kyrkfolket planerar att börja viga egna präster. Till organisationerna inom nätverket hör bland annat LFF och Slef. 28.8.2025 kl. 18:57

KOLLEKTER. Martina Harms-Aalto som är svensk representant i Kyrkostyrelsens plenum föreslog strykningen av Kansanlähetys och evangeliska Sley i kollektlistan. 29.8.2025 kl. 18:24

Kolumn. – Jag hoppas att jag för egen del kunde ta Jesus som exempel och kunna vara välkomnande och bemöta andra mänskor som han skulle ha gjort. 28.8.2025 kl. 19:16

ÖSTERSJÖN. I Esbo firade församlingen Östersjödagen med kaffe och dopp – det vill säga ett alldeles fysiskt dopp på stranden i Stensvik. 28.8.2025 kl. 09:13

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet har beviljat en präst avsked från prästämbetet. 22.8.2025 kl. 15:59

kyrkobyggnader. Efter tre års förberedelser har kyrkan i Kiruna nu flyttat intill den grund den ska stå på. I morgon ska den flyttas upp på grunden. 20.8.2025 kl. 16:09

Lokalt. Larsmo församlings tf kyrkoherde har en bakgrund som reseledare och lärare. Han har hunnit med mycket, men är inte heller rädd för att upptäcka nya saker. I juni tog han körkort, och jungfruturen gick från Åbo till Larsmo. 19.8.2025 kl. 13:35

DOKUMENTÄR. Vem är du? Anna-Sofia Nylund har gjort radiodokumentären ”Väckelsen som skakade Jakobstads gymnasium”. Varför gjorde hon den, och vad lärde den henne om kristen tro? 19.8.2025 kl. 20:00

pengar. Många av oss har tillräckligt för att klara livhanken. Ändå tycks vi vilja ha mer. Kyrkpressens redaktör Rebecca Pettersson försöker ta reda på vad hon ska göra med sina pengar i en samtid besatt av sparande. 14.8.2025 kl. 17:44

kyrkostyrelsen. Niilo Pesonen från Uleåborg blir ­i höst kyrkans högsta tjänsteman – kanslichef vid Kyrko­styrelsen. För det har han laddat upp på släktstället i Pellinge. 13.8.2025 kl. 10:00

BISTÅNDSSAMARBETE. Finska Missionsällskapet och Kyrkans utlandshjälp påminner om att Petteri Orpos regering redan har skurit ner biståndet till de fattigare i världen med en miljard euro. 4.9.2025 kl. 18:51

LÄRKKULLA. Språkvetaren Juhani Jäntti är direktor för Lärkkulla stiftsgård som har verkat sedan 1950 och nu firar sina 75 år 2.9.2025 kl. 20:00

SJUKHUSPRÄST. Döden. Det är vad Benjamin Häggblom upplever som den allra svåraste delen av sitt jobb som sjukhuspräst. Han står själv svarslös inför den. Men oberoende av om han kommer i kontakt med minnessjukdom, psykos eller cancer så är hans främsta verktyg det samma: närvaro. 2.9.2025 kl. 19:00

relationer. Nej, det kommer ingen perfekt partner på en vit häst och räddar oss. Och nej: konflikter är inte farliga. De är en möjlighet! Jan-Erik Nyberg har skrivit en bok om det som är det finaste och svåraste i livet: relationer. 1.9.2025 kl. 14:39

ARKITEKTURHISTORIA. Nu vill finländska forskare räta ut alla frågetecken kring Åbo domkyrkas ålder och medeltida interiör. – Man kan säga att Åbo domkyrka är landets viktigaste byggnad, säger Panu Savolainen, biträdande professor i arkitekturhistoria. 1.9.2025 kl. 10:55