Klicket ut ur kyrkan är enkelt, och det är väl rimligt att anta att rapporteringen, nyhetskommentarerna och bloggarna efteråt antagligen också bidrog till den lavin som följde.
I bakvattnet är det skäl att lyfta fram en tänkvärd kommentar av Kim Lück, chef för gemensamt svenskt församlingsarbete i Helsingfors. Han konstaterade att det fanns en tid när man möttes och diskuterade sina olika åsikter i samhälleliga frågor, i paneler och ungdomsforum i numera utdöd sjuttiotalsanda.
“Idag är det mera aktuellt att ta avstånd om man stöter på en obekväm åsikt, man sticker sin väg”, beklagade Lück i Aktuellt 17.
I tidningen Keski-Uusimaas uppföljande artikel suckar Lücks kollega Tusbykaplanen Tiina Partanen: “Folk skulle säkert skriva ut sig ur staten också om det bara var möjligt.”
Visst polariserar den här mardrömshelgen kyrkans stora utmaning, som handlar om att vara trovärdig i dag. Men uppbrottet från folkkyrkan är en salig cocktail där oviljan att förbinda sig till kollektiv överhuvudtaget också utgör en ingrediens.
Med andra ord. Om du inte tycker som jag vill så går jag. Om det inte passar mig så är jag inte med.
Kan man ens i längden bygga ett demokratiskt samhälle, än mindre en folkkyrka, på den sortens ideologi?
