Vid första anblicken tycks de politiska fredssamtalen och det som sker i Vatikanen inte ha direkta kopplingar. Vid en närmare granskning är de intimt sammantvinnade, så som det mesta i den här regionen.
Därför är det rentav skamligt att se hur västvärlden ofta glömmer eller ignorerar den trängda kristna minoriteten i regionen där Jesus från Nasaret en gång inledde det som blev en ny världsreligion. Det sker tyvärr ibland även i uttalat kristna kretsar. Som en arabkristen vän torrt konstaterade är kristendomen ”Made in the Middle East”. Ändå har mer än en av dem, som har rötter i tusenåriga kyrkor fått frågan: ”Genom vilken organisation har du blivit kristen då?”
Okunnigheten är den stora boven i dramat. Okunnighet som i dag resulterar i passivitet från världssamfundets sida, när kristnas grundläggande mänskliga rättigheter på olika håll i regionen inskränks.
Stämpeln ”religion” är den andra boven. Det är paradoxalt att det västerländska post-kristna samhället så ofta löser sitt eget traumatiska förhållande till religiöst kopplade problem med att två sina händer. I vissa fall är det ju fullt möjligt att kliniskt snitta ut det som kan betraktas som rent ekonomiska eller politiska frågeställningar. Men i andra fall, och inte minst i Mellanöstern, är religionen en faktor som det inte går att kringgå. Taktiken från väst har varit att rikta energin på det som känns ofarligare, att lämna religiösa trassligheter åt religiösa aktörer.
Det här är problematiskt och ödesdigert för de människor som i verkligheten kommer i kläm. Trakasserade utelämnas åt sitt öde, och trakasserare får fortsätta med världssamfundets goda minne – och det leder till en avsaknad av religionsfrihet som i slutändan drabbar alla, såväl muslimer som kristna. Det är därför NGO:s som arbetar mot religionsförtryck på olika nivåer, ofta i sekretess på grund av säkerhetsriskerna, har en så viktig uppgift. De har fått axla rollen som samvete för stora, tröga organisationer som inte får religionsbiten att sitta rätt.
Men också bland de kristna förekommer det svek av religiösa skäl. I det hårddragna teologiska scenariot om det förlovade landet och kristen eskatologi blir kombinationen ”kristen palestinier” något som försvårar när man vill köra enkel matematik när det gäller att räkna vänner och fiender.
Även här blir resultatet tyvärr ofta tystnad. Det som inte passar in förtigs, eller i enstaka sorgliga fall rentav ifrågasätts. National Geographics journalist Don Belt konstaterar att de drygt 190 000 kristna araber som bor i Israel och på de palestinska områdena lever ”i ett syrefattigt rum mellan traumatiserade israeliska judar och traumatiserade palestinska muslimer, de senare med militanta kopplingar till regionala islamister som ibland attackerar de arabkristna.”En lokal arabkristen beskriver träffande: Vi är fullständigt övermannade och omgivna av arga röster.
Ironiskt nog var det korstågen som inledde de arabkristnas kräftgång i Levanten, det geografiska område som i dag omfattar Syrien, Libanon, Jordanien, Israel och de palestinska områdena. Kejsar Konstantin stadfäste provinsen som helig mark på 300-talet, och ännu efter den muslimska erövringen 638 var regionens invånare, från Syrien ända till Egypten, huvudsakligen kristna och klostren och kyrkorna otaliga. Under 1900-talet sjönk de kristnas andel av befolkningen från 25 procent till ungefär åtta.
I vår tid bokstavligen töms regionen på kristna, som väljer att börja om någon annanstans.
”De arabkristna är medlarna, den levande länken mellan ett kristet väst och den arabisk-muslimska världen”, konstaterar munken Paolo Dall’Oglio som modererar interreligiös dialog i klostret Deir Mar Musa i Syrien.
Den dagen de försvinner ur sitt eget sammanhang är den totala polariseringen i väst-oriental, kristen-muslim ett oåterkalleligt faktum.
Det förorsakar ännu en svår balansrubbning i världspolitik, världsekonomi och världsfred.
