De heligas gemenskap

Den amerikanske radikalpredikanten Eric Voelz har turnerat både i Sverige och i Finland. Hans tes är att kristna borde samlas i smågrupper i hemmen, och att de stora och folktomma kyrkorna med professionella, läs: präster, rentav är ett historiskt misstag. Bara i de små cellerna finns levande tro, menar han.  Predikantkollegan i det lutherska ledet, kyrkoherde Stefan Forsén, poängterar att det ligger något i att vara många i tillbedjan, en dimension som fattas i cellgrupperna.
Det är sant. Samtidigt måste man ju erkänna att besökarna i en alldeles vanlig församling, en alldeles vanlig söndag, i regel inte är överväldigande många.

Biskop Björn Vikström uttryckte på årets missionsfest i Oravais sin oro över att besvikna unga vänder ryggen åt de existerande församlingarna, som de uppfattar som passiva och likgiltiga. I stället skapar de egna sammanhang med ivriga, engagerade kristna. ”Frestelsen är att återskapa den perfekta församlingen redan här på jorden. Men man uppmärksammar sällan att man plockar russinen ur kakan ur flera församlingar: man samlar en engagerad skara, men lämnar ett stort tomrum bakom sig i sin gamla församlingsgemenskap”, konstaterar Vikström.

Alla medlemmar i den evangelisk-lutherska kyrkan som bor inom ett och samma område i en kommun ska tillhöra en och samma församling.
Måste det vara så? För ett tiotal år sedan ventilerades de så kallade cityförsamlingarna och möjligheten att fritt få välja församling inom samma stad. Farhågorna för att församlingarna med de häftigaste predikanterna och den bästa musiken skulle dra till sig alla aktiva medlemmar gjorde de kyrkliga beslutsfattarna tveksamma. Därför får kyrkans medlemmar fortfarande finna sig i att byta församling om de flyttar över gatan, och gränsen mellan församlingarna råkar gå just där.
Vad händer då om folk själva får välja?

Här måste kyrkan se sanningen i vitögat: Folk väljer ändå. Det går inte längre att hålla fåren i fållan med teologiska argument. Valen sker på olika grunder både i folkkyrkans inre, aktiva kärna och bland den stora tysta medlemsskaran. Det är bara följdriktigt att de generationer som lärt sig att skräddarsy allt från sin ideologi till sitt tevetittande också väljer en trosgemenskap som passar dem. Russintjuvar eller inte lever de bara konsekvent i individualismens tidevarv. Det kan de inte anklagas för. De mera passiva röstar också, med fötterna. Sedan år 2003 har den evangelisk-lutherska kyrkan årligen förlorat mellan en halv och en procent av sina medlemmar. Utskrivningstrenden talar sitt tydliga språk som syns bäst i en kall sifferserie: 34 952 (2006), 37 879 (2007), 52 203 (2008), 43 650 (2009).

I folkkyrkan finns tanken om den saliga blandningen av människor. Här ska alla rymmas, här ska måttet av tro inte mätas. Här finns ”en plats i en kyrkobänk, som är bara, bara min”. Detta står i bjärt kontrast till smågruppsteologin som i sina värsta avarter kan handla om ett slutet sällskap där osunda drag kan utvecklas under ett odefinierat ledarskap. Att tro på mänsklig samvaro där ledarskap helt och hållet fattas är nämligen naivt. Kyrkoherde Forsén är inne på ett viktigt spår när han funderar över hur det andliga ledarskapet i de lutherska församlingarna ser ut. Det finns fortfarande en djup klyfta mellan lekmän och präster, den som brukar uttryckas i frustrationen över att ”det enda man duger till är att dela ut psalmböcker”. Det här måste tas på allvar.

Vi behöver olikheter för att inte falla in i  andlig elitism, där man ska passa in i vissa mönster för att platsa i gemenskapen. I den allmänneliga blandningen av människor vi inte har valt får vi umgås med folk vi helst hade velat slippa. Det är en ren nåd.
Och det är inte sagt – kanske inte ens troligt – att det finns några enrummare i himlen.