Årsmötet valde bland annat nya styrelsemedlemmar. Här är också församlingarna i Borgå stift en part, men en förvånansvärt tyst sådan. Ifjol gick det så långt att stiftet inte lyckades ställa upp någon svensk kandidat. I år invaldes projektsekreterare Gina Rivera, anställd vid Vasa kyrkliga samfällighet. Men bara fem av stiftets 65 församlingar sände ombud till årsmötet. Även om detta eventuellt bottnar i realiteter som avstånd och tidpunkt, är det ändå ett oroväckande utslag av att våra församlingar distanserar sig från det gemensamma missionsarbetet.
Kristendomen är en missionerande religion. Det budskap som började med en enkel judes ord och handlingar spred sig inom några decennier efter hans död runt hela Medelhavet. Det skedde till sjöss och till fots. Budskapet gick vidare på alla samhällsnivåer och sociala skikt, under farliga tider av förföljelse och – möjligen ännu farligare – tider av statlig välvilja. I slutet av 1700-talet kom de första missionssällskapen, och för 150 år fick dåvarande Storfurstendömet Finland sitt första missionssällskap i Finska Missionssällskapet.
Mission är också den enskilda församlingens uppgift. Missionsarbetet räknas upp i den allra första paragrafen i kyrkolagens kapitel om församlingens verksamhet. I dag har ordet ”mission” blivit en semantisk pinsamhet i den gamla världen. När Svenska kyrkan 1986 fick en ny handbok ströks formulären för vigning av missionärer. Samtidigt går det en våg av missionsiver över världen, nu från nya länder och ofta unga kyrkor. Den etiopiska kyrkan har nyligen lagt grunden för sin mission till Europa och antalet missionärer från Sydkorea ökar explosivt. Begreppet ”Mission i retur” är ett faktum.
Missionens belastade historia är som ett envist tuggummi. Rättmätiga kritiker och ibland rena populister idisslar den, trots att det finns en annan sanning, som handlar om befrielse och befullmäktigande. Ibland hörs den. FMS roll som medlare och aktör i Namibias frigörelseprocess har lyfts fram av president Martti Ahtisaari. Han nämner organisationens ställningstaganden mot apartheid och det långa arbetet för hälsa och bildning. I Varkaus lyfte missionsdirektor Seppo Rissanen fram verksamhetsidéns kärna: att förverkliga Guds kärlek i ord och handling, förkunna evangelium, försvara de mänskliga rättigheterna och att arbeta för att utrota fattigdom.
Den diakonala insats som holistisk mission i alla tider har gjort är lätt att bejaka. Men det finns också en andlig sida, som inte ska förnekas ens i en rationalistisk tid. När människor befrias från en ständig skräck för traditionens onda makter – är det ett brott mot kulturen? Eller är det ett större brott mot individen att låta bli att berätta om alternativa livstolkningar? Det ligger något paradoxalt i att vi på bortaplan tvehågset ifrågasätter den rätt att välja och byta tro vi omhuldar så starkt i vårt eget samhälle. Världen är inget museum för religioner och kulturer, där man sätter glaskupa över folk som är intressanta ur antropologiskt perspektiv. Idéer och övertygelser har alltid färdats vidare. De första buddhistiska missionärerna sändes ut av den indiska kejsaren Ashoka ända till Grekland för att sprida buddhism.
Och jo, det inledande citatet är faktiskt inte Jesus utan profeten Mohammeds. Det toppar World Islamic Missions sajt, en organisation som vill förena sunniter världen över och erbjuda kärlek och brödraskap till alla sökare.
