Katastrofer

Det finns ett avgränsat utrymme i Rådhusgalleriet som Kenyabilderna inte fyllde. Där hängde jag några bilder från 2006. Bilder från återuppbyggnadsarbetet av Thailand efter tsunamikatastrofen julannandag 2004. I den omkom 230 000 mänskor i fjorton länder. Av dem var 179 finländare.
Dagen innan, på söndag kväll, berättade jag om de människor jag mötte i Colombia ifjol på samlingen Fokus i Jakobstad. Människor som direkt eller indirekt drabbats av den snart femtioåriga väpnade konflikten i landet. En konflikt som kört över fyra miljoner människor från deras hem.
Inte heller jag har varit oberörd av den katastrof som drabbade Haiti senaste vecka och som ingen ännu vet omfattningen av. Katastroferna har alltså följt på varandra i mitt liv den senaste tiden.
Som så många gånger tidigare vänder man sig också denna gång till Gud och frågar: Hur kunde du låta detta ske? I den här spalten finns det tillräckligt mycket utrymme för mig att svara på den frågan: Jag vet inte. När det gäller katastrofer som i Kenya och Colombia som är förorsakade av människan kan jag uppbåda lite förståelse, men det är svårare när det gäller naturkatastrofer. Jag bara klamrar mig fast vid övertygelsen att Gud har kontroll. Jordbävningar hör till den yttersta tiden.
Se på Jesus. Han har också lidit, han har varit förföljd och han har varit flykting. På korset bad han Gud förlåta dem som korsfäste honom. Var det för att han ville, men själv inte kunde förmå sig att förlåta just då?