Korset, våld och omoral

Att ha dem framme är därför brott mot artikel 2 i protokoll nr 1 (där talas om rätt till undervisning). Ärendet prövades i förening med artikel 9 (tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet) i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

Den som hade anmält de farliga krucifixen, fru Soile Lautsi i Abano Terme i Italien, fick 5 000 euro i ersättning för ideell skada. Skadan hade uppstått då hennes två barn i sin skola stött på krucifix i skolans alla klassrum.
Enligt Lautsi stred detta ”mot hennes rätt att tillförsäkra deras uppfostran och undervisning i överensstämmelse med hennes religiösa och filosofiska övertygelse, i enlighet med intentionen i artikel 2 i protokoll nr 1. Exponeringen av korset hade också kränkt hennes samvetsfrihet och religionsfrihet, som skyddas av artikel 9 i Konventionen”(se närmare: http://www.echr.coe.int och där Lautsi v. Italy).

Hur det sist och slutligen går i fallet Lautsi versus Italien återstår att se. Representanter för Italiens regering har meddelat att de kommer att begära att ärendet tas upp till ny behandling. Om detta beviljas faller det slutliga avgörandet efter den nya behandlingen och till dess får krucifixen finnas kvar.
Som en kuriositet kan nämnas att krucifixaffären också togs upp på senaste veckas kyrkomöte i Åbo. Detta med anledning av en fråga under kyrkostyrelsens frågetimme. Frågan föranleddes av att Soile Lautsi är född i Finland. Numera är hon dock italiensk medborgare.

Affären väcker tankar och känslor. Ett exempel på detta är den första ledare som Helsingin Sanomat skrev 5.11.  I ledaren, som fokuserade på symbolernas betydelse för vår förståelse av verkligheten, konstaterades bland annat: ”Om man gör sig av med symboler som hänvisar till den kristna traditionen erövras utrymmet av kommersiella och nationalistiska symboler. En sådan utveckling minskar förmodligen ytterligare vår förmåga att läsa andra religioners läror och traditioner – samt också ateismen.”

Det är lätt att säga amen till det som HS skriver. Det torde till och med Lautsi kunna göra vilket hon indirekt också har gjort. För henne är det ju inte krucifixet som sådant som är problemet, utan det faktum att det står för den kristna tron. Det är budskapet i symbolen som hon riktar sig mot.
Det som stör hennes ateistiska övertygelse och hennes rätt att uppfostra sina barn enligt den är att symbolen för en konkurrerande övertygelse hänger på väggarna i barnens skola.

För alla dem för vilka korset inte är en dårskap utan ett tecken på Guds kraft och hans kärlek till oss människor är Lautsis korståg – om uttryckt tillåts – naturligtvis allt annat än välkommet.
Ur ett principiellt perspektiv kan aktionen i alla fall mana till efterföljd. Är det inte hög tid att vi alla reagerar kraftfullt på sådant som enligt bland annat vår kristna övertygelse är oacceptabelt? Och är det inte hög tid att aktivt slå vakt om det kristna budskapet och dess symboler?
Vi översvämmas av andra symboler som står för tvivelaktiga moraliska värden, för våld, för inställningar och attityder som förnedrar svaga. I dessa svallvågor av symboler drunknar korset och dess budskap alltför lätt.

I stället för att enbart ta avstånd från det som svårligen kan betecknas som annat än krucifixfobi har vi kanske orsak att ställa oss frågan vilka symboler som talar om värden som gör att kristna föräldrar inte kan uppfostra sina barn som de vill.