Den bedömningen gör John Moreno, jurist och ombudsman för indianerna i provinsen Arauca. Han är själv indian och härstammar från ett vattenfolk som gav honom namnet Dianumya.
Som nioåring lämnade han sin hemby och tog sig till målbyn, det vill säga byn med de målade husen, för att lära sig spanska. Nu har han arbetat med mänskorättsfrågor i aderton år.
– För att överleva borde indianerna som körts bort från sina marker få nya reservat att vistas i. Lämnas de tomhänta kommer de så småningom in till städerna. De klarar inte av urbaniseringen utan går under, säger han.
Moreno ser främst tre hot mot indianerna: Våldet och den väpnade konflikten som tvingar dem att fly från sina reservat. Att myndigheterna inte kan grundlagen. Att indianerna saknar egna organisationer som för deras talan.
Morena ser sig själv som ett undantag. Han har lyckats leva i två skilda kulturer.
– När jag rör mig i städerna brukar jag ändå inte presentera mig som doktor, fast jag är det, utan som indianernas talesman. Men när jag besöker hembyn deltar jag i min stams danser. Jag är stolt över min bakgrund.
Den colombianska grundlagen från 1991 noterar för första gången ursprungsbefolkningen i landet. Lagen garanterar indianerna en viss autonomi och rätt till egna reservat. Enligt lagen är staten skyldig att behandla indianflyktingarna annorlunda än övriga flyktingar men i praktiken behandlas de lika.
I provinsen Arauca stöder Finska missionssällskapet via det Lutherska världsförbundet indianernas flyktingsamhällen Parreos och La Esperanza. Samhällena har uppstått de senaste åren då indianflyktingar sökt sig dit undan inbördeskriget i Colombia.
Läs mera om de colombianska indianerna i papperstidningen.
