Pargas bjöd på kluriga frågor

Som utfrågare fungerade Hedvig Långbacka och Gunnar af Hällström med matchande rosa färger på skjortorna. Kaffet doftade och stämningen var god i ett välbesökt Pargas församlingshem. En knapp rad Raseborgare fanns också på plats men de flesta väntas besöka onsdagens utfrågning i Esbo.

– Jag liksom de sparar mina frågor dit, sade Abrahamsson.

Den elaka frågan

Efter en lättare öppningsfråga angående ledarskap ställde af Hällström ”den lite elaka frågan som kom till mitt sinne”, som han själv uttryckte saken:

– Behöver vi alls en biskop, en ledare som står lite över församlingens nivå eller borde vi ställa in valet den 2.9?

– Jag är mot det patriarkala systemet i kyrkan och vill gärna minska på maktpyramiden, sade Juanita Fagerholm-Urch och fick i princip medhåll av sina motkandidater.

Ingen var ändå beredd att avskaffa biskopsstolen med omedelbar verkan.

–Någon form av ledning behöver kyrkan ha och biskopen representerar en del av den läromässiga kontinuiteten i kyrkan, sade Björn Vikström.

Den som blir biskop ingår i en apostolisk succession konstaterade Hedvig Långbacka och väckte munterhet bland publiken med sin fråga:

– Vem av era föregångare bland Borgå stifts tidigare biskopar vill ni efterlikna?

– Nu ska vi se vad Björn säger, hörs en glad röst ur publiken.

Bo-Göran Åstrand fick inleda svarsrundan diplomatisk:

– De är ju fina allihop och jag minns deras ansikten från tavlorna i domkapitelsalen i Borgå. Men måste jag välja någon så blir det Forssell för hans poetiska och andliga djup och John Vikström för hans intellektuella skärpa, sociala ansvar och ekumeniska ansats.

Också Juanita Fagerholm-Urch väljer Forssell och John Vikström även om hon poängterar att hon i dag vill vara något helt annat.

Björn Vikström klarade den kvistiga situationen genom ett ärligt erkännande:

–Jag skulle ljuga för mig själv om jag sade att jag inte alls jämför mig med den biskopsgärning jag följde med som barn. Jag hoppas ändå att väljarna inte ser mig som en liten kopia av min pappa alternativt låter mitt efternamn utesluta mig från alternativen.

Henrik Perret kan räkna upp goda sidor hos alla stiftets biskopar och dessutom en och annan rolig historia därtill. Han konstaterar ändå att han vill efterlikna ingen och alla av dem.

– Det finns många egenskaper man kan söka men jag tror att vi borde bli bättre på att komplettera varandra och fylla i starka sidor hos varandra.

Kandidat Sixten Ekstrand nämnde Forssell och Björkstrand som sina förebilder:

– Forsell för hans lyssnande och bedjande karaktär, Björkstrand för hans målmedvetenhet.

Vilka två egenskaper är då de viktigaste för biskopen i dag? Undrar Långbacka.

– Lyssnande och aktivitet, säger Ekstrand.

– Samarbetsvillig och tydlig, säger Vikström.

– Att han eller hon vågar fatta också obekväma beslut och att han eller hon är samarbetsvillig, säger Fagerholm-Urch.

– Missionerande och medkänslig, säger Perret.

– Samarbetande och lyssnande, säger Åstrand.

Hissa skyltarna!

De kanske kvistigaste och mest omdebatterade frågorna valde kvällens utfrågare att lösa med skyltar. En ja-skylt och en nej-skylt var allt kandidaterna behövde och fick svara med. Frågorna varierade mellan inställning allt från kyrkoasyl till homosexualitet men också klädval för byafesten och predikans plats i gudstjänstens avgjordes genom kortlyftning.

Innan publiken fick komma till tals kommenterade kandidaterna även recessionens inverkan på kyrkan samt finlandssvenskhetens betydelse i biskopsarbetet. Kandidaterna var nästan lika överens om diakonins stora betydelse för kyrkan som att partipolitik inte får ha betydelse i kyrkan.

– Vi måste förvissa oss om att alla partitillhörigheter känner sig lika hemma i kyrkan, sade Perret.

– Det kan bli lite lustigt om kyrkoherden som medlem av miljönämnden går runt och inspekterar gödselstackarna i byn, konstaterar Ekstrand.

Gudstjänstens plats och betydelse 

Sammanlagt fyra frågor ställdes från publiken. En av dem gällde gudstjänstens plats och förnyelse.

– Vi måste sluta säga att gudstjänsten är det viktigaste om vi firar den klockan elva på söndag förmiddag. Vi måste ändra på det, sade Fagerholm-Urch och rekommenderade vuxenkatekumenat som ett alternativ för utveckling.

Björn Vikström instämde i att förändring behövs.

– Bäst blir gudstjänsten när växelverkan mellan deltagarna och prästen fungerar, när predikan anknyter till något aktuellt i församlingen och när vi själva känner att vi trivs i gudstjänsten.

Enligt Ekstrand borde vi fokusera mera på var vi står i dag:

– Nu har vi planerat för dem som inte är i gudstjänsten och det är lite fatalt. Vi borde se till de som finns här.

Gemenskap med Gud och församlingen är nyckeln i Åstrands resonemang för gudstjänsten.

–När jag har kören och förebedjarna med mig framme vid altaret känns det bra. Samtidigt måste vi också vara öppna för nya koncept och alternativa modeller.

Också Perret betonade mångfalden, alla sorters gudstjänster passar inte alla.

– Samtidigt ska vi bevara liturgin. Den är en hälsning från den gamla kyrkan, en stafettpinne som rör sig genom tiderna.

Var är debatten? 

Kvällen avslutades punktligt och med den goda pargasstämningen i behåll. Inte ens biskopsval kan röra till lugnet i stiftets filbunke. Någon debatt bjöd kvällen inte på och kandidaterna var åter tämligen överens i de flesta frågor.

I dag onsdag går den sista av domkapitlets utfrågningar av stapeln i Esbo klockan 18. Absolut sista chansen att träffa alla fem kandidater ges inkommande söndag i Högbergsgården i Helsingfors. Då är det Församlingsförbundet som samlar kandidaterna till utfrågning under Björn Walléns ledning.