Det vanligaste svaret har varit att det inte finns ett enkelt, klart svar. Och så är det förstås. Det finns inte ett universalsvar som täcker frågan och som skulle vara det svar som gör det möjligt att förhindra att tragedierna i Jokela och Kauhajoki upprepas. Igen.
Intrycket av de flesta kommentarerna och försöken att besvara frågan hur detta kunde ske är att man i allt för hög grad nu fokuserat och fokuserar på sådant som man rimligtvis borde inse att inte leder till önskat resultat.Ett exempel på detta är frågan om vapeninnehav, från beviljandet av vapenlicenser och öppnare tillgång till register över dem till hur vapen ska förvaras. Ett annat exempel är diskussionerna om metalldetektorer, vakter eller andra former av övervakning i skolorna.
Problemet med resonemang av detta slag är att de som hatar sina medmänniskor och vill ta livet av dem alltid hittar ett vapen och att licensfrågan inte spelar någon större roll. En familjemedlem kan få en licens och en annan kan använda vapnet.
Alla inser också att den som vill mörda hittar vägar förbi detektorerna eller platser där sådana inte finns. Detektorer och vakter kan till och med vara kontraproduktiva lösningar. De kan snarare uppmuntra sjuka personer till våldsdåd än inverka avskräckande.
Med detta inte sagt att åtgärder av det nämnda slaget inte behövs, men de löser inte problemet med våldshandlingar. I bästa fall kan de eventuellt minska antalet våldsdåd, men som alla också nu har sagt: redan ett är för mycket.
Frågor som kretsar kring hur en sjuk tanke och sjuka planer kan förverkligas leder sällan till annat än finjusteringar av det så kallade rättssamhällets skyddsmekanismer. Endast frågor som rör varför sjuka tankar och planer uppstår kan leda till bestående lösningar för en större säkerhet.
Den plågsamma frågan i detta sammanhang blir därmed varför vi inte vågar ta itu med de verkliga problemen, de som leder till att människor börjar hata varandra så till den grad att de dödar varandra.
Svaret är inte att vi inte vet. Tvärtom finns det hyllmeter efter hyllmeter med undersökningar, kartläggningar, dokumentation, analyser och slutsatser som förenklat sagt talar samma språk: vi har skapat ett samhälle och en värld som inte längre har vare sig Gud eller människan i centrum.
Gud har förpassats till marginalen och tas därifrån med i handlingen för att ge tillvaron en guldkant vid högtidliga tillfällen. Eller för att användas som tröstare i nöden. I vardagen mellan fest och sorg är Han mera sällan närvarande.
Samma gäller Hans bud att vi skall älska Honom över allting och vår nästa som oss själva.
Tack och lov finner sig Gud inte att vara placerad på hyllan. Oberoende av om vi vill det eller inte finnas han alltid och hela tiden mitt ibland oss och vid vars och ens sida. Också i Kauhajoki och också då vi söker vår väg vidare efter tragedin.
Människan har för sin del förvandlats till verktyg för primärt ekonomiska intressen och till en aktör som förväntas anpassa sig till det som är ekonomiskt effektivt och resultatgivande.
Det som nu behövs är modeller och system som gör det nödvändigt att göra ”mänsklighetskonsekvensbedömningar”, ”MKB”, i samband med planerings- och beslutsprocesser. Ungefär på samma sätt som man gör miljökonsekvensbedömningar.
Utvecklingen skulle med största sannolikhet se märkbart annorlunda ut om vi alltid ställer frågan: på vilket sätt gagnar detta människans välbefinnande? Vi kan bara spekulera i hur skolorna skulle se ut efter en sådan bedömning. Samma gäller social- och hälsovården, alkoholpolitiken, arbetslivet och så vidare.
Skulle vi då verkligen kunna motivera beslut som på många olika sätt slår ut svaga, leder till utbrändhet för dem som absolut vill orka och till att vi bedöms och bedömer varandra utgående från prestationer? Och det praktiskt taget från första skolåret till sista minuten på långvårdsavdelningen.
Kort sagt: skulle vi acceptera en verklighet där vi varken uppfostras till eller förväntas vara balanserade, harmoniska människor utan snarare resultatinriktade och maximalt lönsamma produktionsenheter.
Förmodligen skulle en MKB också snabbt leda till ett bestämt avståndstagande från bland annat den så kallade våldsunderhållningen och allt annat negativt som produceras och distribueras utan några som helst andra avsikter än att göra producenterna och distributörerna så rika som möjligt.
Sist men inte minst: nu är en öppen och ärlig diskussion om kampen mellan det goda och det onda, mellan Gud och djävulen, och vårt val av sida aktuellare än någonsin. Nu bara inte kan vi längre blunda för det faktum att en sådan kamp pågår och för att vi måste välja sida.
Eller finns det fortfarande någon som menar att talet om gott och ont bara är tjafs som inte hör hemma i vår värld, i vår rationella verklighet?
