– Begravningar är så viktiga på Island! utropar Svanur Kristjánsson, en av Örn Bárður Jónssons församlingsbor.
– Har du sett Morgonbláðið? Den publicerar en nekrolog över så gott som alla islänningar som dör. Fem till sex sidor kan gå åt till dem, säger han, och strax är där någon som viftar med tidningen. Och visst, sju sidor fylls av familjers minnesskrifter över sina avlidna.
Varför det är så är inte lätt att veta.
– Vi måste alla dö. Så när någon nära oss dör väcker det frågor om vad ett meningsfullt liv är, tror Svanur.
Steinunn Arnþrúður Björnsdóttir vid kyrkans hus i Reykjavik har en annan teori.
– Under många hundra år har bebyggelsen på Island varit gles och det var långt till kyrkan. Folk gick inte dit varje söndag. Om någon gick till gudstjänsten var det vanligen bara husfadern. Men till begravningarna åkte alla, då samlades släkten, förklarar hon.
– En präst kan få förlåtelse för nästan vad som helst om han håller goda begravningar. Det ser vi exempel på hela tiden i kyrkan, säger hon.
Läs mera i Kp 36/2008.
