Mediekampanjer till trots gapar bänkraderna i våra kyrkor tomma under största delen av året. Inte heller kortare gudstjänster under bekvämare tidpunkter har haft någon verkan. Vari ligger problemet?
En alltför slätstruken liturgi har en avskräckande verkan åtminstone på mig. Visst anser jag det vara viktigt att kyrkan tillmötesgår nutida livsvillkor. Helst ser jag ändå att detta sker på annat vis än genom färdigt tuggade andningshål på exakt 45 minuter varje söndag.
I stället för andliga snabbsträckor önskar jag mig en mässa med möjlighet till gemenskap, men också till inre stillhet och eftertanke. Min idealgudstjänst tar upp aktuella frågor och blundar inte för korstryck som möter mig som medborgare i två olika världar. Den bejakar mig på flera plan – estetiskt, intellektuellt, sprirituellt – och tilltalar olika sinnen.
Som gäst vill jag delta aktivt i den gemensamma festen – gunga i takt med musiken, skratta igenkännande åt något i helgens text eller ge applåder åt skickliga musiker – utan att riskera förebrående ögonkast. I bänkraderna, men också uppe i predikstolen, hoppas jag få möta levande människor med brister och förtjänster, tro och tvivel.
Jag vill få mod och väckas till eftertanke av predikanter som talar mitt språk och sätter sig själva på spel utan att för den skull trivialisera det heliga ordet. Jag vill möta medmänniskor med banklån, cancersjuka mödrar och kortjobb. Tillitsfulla efterföljare och dem som likt Tomas vädjar: ”Jag tror, hjälp min otro!”
Med äkthet, tolerans och medmänsklighet kunde man kanske locka flera får in i fållan. Så, bästa styrande i församlingarna: Ge mig och mina gelikar mera andlig vägkost med smak av livet och mindre litanior i gudstjänsterna, tack! Och bevara oss för raska förkunnelserobotar.
