Intervjun med biskop Heikka ingick som en del av en helhet där frågan om kyrkans framtid och behovet av nytänkande beträffande församlingsstrukturer behandlades.
Tillsammans med Heikka intervjuades också Valdemar Kallunki, forskare vid Helsingfors universitets teologiska fakultet. Också han menade att det nu är dags för eftertanke. I dag är situationen enligt Kallunki den att man antingen hör till kyrkan eller så inte gör det. Det som behövs är möjligheter att vara troende på olika sätt.
Vad Kallunki beträffar uttalar han sig som forskare och som sådan som analyserande åskådare till vad som händer i, och med, kyrkan. I fråga om Heikka är situationen en annan. Han uttalar sig som en av kyrkans ledare, en herde, och därmed som en av dem som har ansvar för kyrkans vägval. För hans del är det alltså inte fråga om enbart kritik utan också om självkritik.
Heikka framförde sina tankar efter en utveckling som har inneburit att kvinnoprästmotståndare
– både präster och lekmän – känner sig allt mera ovälkomna i sin kyrka.
Nokiamissionen har valt, tvingats välja anser den del, att bilda ett eget samfund och de två största kyrkliga samfälligheterna – Helsingfors och Esbo – har gett uttryck för sina antipatier mot två av kyrkans officiella missionsorganisationer: Sley och Slef.
Det senaste är att biskoparna i dopfrågan stakat ut en väg som gjort att domkapitlet i Kuopio stift har fattat beslut med målsättningen att församlingarna i stiftet i framtiden vägrar uppta vissa ”fel” döpta barn i kyrkans gemenskap.
Det är fråga om barn döpta av präster vigda i Missionsprovinsen. Dessa barn bör enligt domkapitlet förvägras medlemskap med motiveringen att de inte är rätt döpta (se mera om detta på nyhetsplats).
Mot denna bakgrund känns det förbryllande att en företrädare för kyrkans ledning nu talar om kyrkans brist på mod att experimentera och om bristande förståelse för människornas behov.
Hade det inte bland annat i de nämnda fallen funnits utmärkta möjligheter att praktisera just fördomsfritt mod och betona förståelse för människors behov?
Å andra sidan är det självklart att kyrkan inte viljelöst kan acceptera att alla gör som de vill oberoende av vad som stadgas om ordning och verksamhet. Gud är fortfarande en ordningens Gud och den som vill verka i kyrkan måste vara beredd att följa de spelregler som gäller.
Till denna del har bl.a. Nokiamissionen, Lutherstiftelsen, och den evangeliska rörelsen också orsak till självkritisk eftertanke.
Men är det inte här som de stora utmaningarna just nu finns? Är det inte bland annat just i frågor om utformningen av spelregler som mod, nytänkande förståelse och dialog i kristen anda behövs? Visar inte kyrkans historia att det ofta har varit bittra tvister om ”mänskliga påfund”, i praktiken om spelregler och regler, som splittrat kristenheten?
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland befinner sig nu i en turbulent situation där det behövs bön och eftertanke. Och beredskap att ompröva de egna attityderna och handlingsmodellerna.
Samma behov finns hos alla kollektiv och individer som inte helt och fullt kan omfatta eller dela allt i sin nuvarande kyrka.
Kort sagt: vi har alla orsak att allvarligt tänka efter hur kyrkan och vi som enskilda kristna bäst möter människors behov.
Då vi gör det är det bra att komma ihåg vad Paulus skriver i sitt brev till de kristna i Rom. Paulus understryker bland annat att man skall ta emot den som är svag i tron och inte sätta sig till doms över hans eller hennes betänkligheter. Han skriver att den ena sätter en dag högre än den andra medan någon håller alla dagar för lika. En del kan äta allt medan andra inte kan göra det.
Det avgörande enligt Paulus är inte vad vi gör utan att vi gör det för Herren och är fullt övertygade.
Är det detta eller något helt annat som driver oss i dag?
