En del gjorde det med tanke på huvudpersonen Kanerva och var å hans vägnar lättade och inom samlingspartiet vågade man igen tro på ett politiskt liv utanför erotiskt laddade eller tvetydiga textmeddelanden.
Andra ministrar, riksdagsledamöter och partier kunde dela den lättnaden.
Den största lättnaden bland politikerna kom kanske ändå av att den offentliga debatten äntligen kunde föras utan risk för att de som tvingades delta skulle utsättas för faran att framstå som moralister.
Ett av de oftast förekommande konstaterandena under processens gång var ju, att de politiker som tvingades kommentera Kanervas handlande i den aktuella frågan praktiskt taget alltid gjorde det med ett uttalat eller antytt förbehåll att de inte moraliserade. De gjorde alltså ingen bedömning av om hans handlande var i samklang med moraliska principer.
Det faktum att hela affären fokuserade på de närmast pubertala textmeddelandena kan delvis förklaras med politikernas försiktighet, för att inte säga skräck, inför moraliska reflektioner.
Den verkliga moraliska dimensionen i affären hade ju inte primärt med textmeddelandena som sådana att göra, utan med det faktum att Kanerva ljög dels om att deras existens, dels om vad de innehöll.
Att Kanervas politikerkolleger mer eller mindre helt teg om sanningsdimensionen kan bero på två saker. Antingen såg de inte den saken som något problem eller så teg de medvetet om den.
Om det förra gäller är det skrämmande. Om det senare gäller är det ytterligare ett exempel på rädslan för reflektioner om och kring moral i samband med politik.
När det gäller kravet på att tala sant är det åtminstone i princip så kategoriskt att ingen som vill bevara sin trovärdighet kan sväva på målet om den saken. Men att sväva på målet i etiska frågor förefaller vara den ledande principen då kombinationen politik och moral diskuteras.
En viktig och stor fråga är därför om politik och moral inte alls hör samman?
Anses de självklart höra samman skall det väl också upplevas som självklart att – till exempel i fallet Kanerva – också göra moraliska reflektioner och bedömningar. Inte som nu se sådana reflektioner och bedömningar som farliga eller förmätna.
För att ytterligare understryka avståndstagandena från klart moraliska bedömningar har kommentator efter kommentator prisat Kanervas utmärkta insatser som utrikesminister.
Skulle samma resonemang föras om till exempel en busschaufför hade överöst en kvinnlig passagerare med sexuellt laddade textmeddelanden? Skulle hans handlande slätas över med argumentet att han kör buss mycket bra?
Knappast. Snarast skulle sådant ”försvar” förmodligen ses som irrelevant och tragikomiskt.
En annan sak som varit typisk i det aktuella fallet är bollandet med ansvar.
Frågorna om rätt och fel och om vilka slutsatser som borde dras har ingen velat ta i ens med tång.
Den som inte kunde dra sig undan var partiets ordförande, men han dröjde med sitt beslut. Av allt att döma i förhoppningen att ”något” skulle ske som gjorde det möjligt också för honom att fortsätta tiga och blunda.
Den fråga detta väcker är om det inte längre finns allmänt omfattade och kollektivt delade uppfattningar bland riksdagsledamöterna, våra folkvalda representanter, om vad som är rätt och riktigt, lämpligt och olämpligt?
Är det så att de frågorna i politiken individualiserats och relativiserats så att endast de som direkt berörs skall avgöra hur det är? Som i det aktuella fallet Ilkka Kanerva själv och/eller hans partiordförande Jyrki Katainen.
Så ser det ut just nu. Men är det verkligen så vi vill ha det?
