– Det här är Sveriges längsta allé, säger taxichauffören och kör fram och tillbaka genom den tre gånger innan hon hittar karmeliternas gård.
Adressen ”Norraby, Tågarp” borde göra det mycket enkelt att hitta – husen är få – men det hjälps inte.
– Jag har hört att det är Europas vackraste allé, säger Wilfrid Stinissen när han tar emot. Men det är svårt att verifiera förstås!
Stallet blev kapell
Karmelitsystrarna i Glumslöv två mil bort hade funnits på plats ett tag när de skrev till den stora brödrakommuniteten i Flandern att de längtade efter att få fira mässa varje dag. Det var en längtan som ledningen förstod, och i maj 1967 reste två bröder till Skåne för att rekognoscera.
– De hittade den här gamla, gamla bondgården med utedass och tyckte att den passade bra. Den 17 augusti kom broder Emmanuel och jag i en bil. Vi sålde den och köpte en moped, för vi ville leva fattigare, men vi skulle ju ta oss till systrarna varje dag och fira mässa … Sedan började vi bygga om huset. Det gamla stallet gjorde vi till vårt kapell. Det första året var det mycket flugor där!
Själv var han inte alls involverad i förberedelserna för flytten, eftersom han befann sig i ett eremitkloster i södra Frankrike när systrarnas fråga kom.
– Men jag visste att vi hade planer på att stifta något mycket kontemplativt varsomhelst i världen. När jag hörde om Sverige tänkte jag: det är lika mycket folk som i Belgien, men tolv gånger så stort. I Belgien går det inte att vara avskild, och klostren i Flandern är stora, ligger mitt i städerna, är fulla av aktivitet. Jag tänkte inte att Sverige skulle vara paradiset, bara att det fanns plats här! Och jag visste att det skulle bli kallt. Jag tänkte mig det som en askes.
Tillbaka till källorna
Bröderna byggde sina celler – ”de är extremt små, också med våra mått mätt” – och två gästrum i den gamla bondgården. Allt skulle vara mycket enkelt, avskildheten var viktig.
– Vi ville tillbaka till källorna, leva meditativt. Men så kom det folk … Så är det med alla eremiter, tror jag.
När trafiken genom den rekordlånga allén ökade insåg bröderna att de hade en uppgift som sträckte sig längre än till att fira mässa med systrarna och be för sitt nya hemland.
– Då köpte vi det gamla skolhuset också och byggde en korridor emellan för att kunna ta emot fler gäster!
Till skillnad från systrarna är karmelitbröder ganska utåtriktade i sitt arbete. Wilfrid Stinissen själv hade varit de unga brödernas filosofiprofessor och novismästare i Flandern. Han fann att svenskarna också ville lyssna på hans föredrag, och ryktet om de reträtter som han och de andra bröderna ordnade spreds snabbt över Sverige och grannländerna. ”En gång i månaden kan man vara ute” – så beskriver han balansen mellan det gemensamma livet på plats i Tågarp och reträtt– och föredragsresorna, som vid det här laget har blivit många. Och givande också för honom själv:
– Man kan alltid lära sig att leva sig in mer, lyssna mer … Redan innan man sagt något har ofta något hänt, säger han.
Läs mera i Kp 9/2008.
