Esbo firar i år 550-årsjubileum, räknat från 1458 då man antagit att orten fått en egen församling. Riktigt så enkelt är det inte, men årtalet fokuserar en livskraftig tid i Esbos historia, både kyrkligt och sociologiskt.
Egentligen har Esbo haft befolkning ända sedan området steg upp ur havet.
– Vi vet att det har funnits bosättningar här som mådde bra och utvecklades till bronsålder och tidig järnålder. Men sen blir det ganska tomt. Följande tydliga bevis dyker upp först på medeltiden, berättar arkeolog Ulrika Rosendahl som är museilektor vid Esbo stadsmuseum.
| Museilektor Ulrika Rosendahl i Esbo har forskat i Esbos medeltid. (Foto: Isabella Segercrantz) |
Då uppstod den sockenstruktur som kom att kvarstå fram till 1700-talets storskifte.
– Esbo bestod av små byar med flera hemman, vanligen fem-sex stycken. Bönderna hade en egen tomt och gemensamma åkrar med egna tegar. Utanför hade byn gemensam skogsmark som också brukades gemensamt.
– Systemet innebar att man hade en egen, privat insats, men måste fungera tillsammans för att allt skulle löpa bäst. Lite som ett aktiebolag, skrattar hon.
I de här små byarna bodde främst svenskspråkiga bönder, inflyttade från Sverige under 1200-talet. Det fasta jordbruket antas ha slagit ut ett svedjebruksbaserat jordbrukssystem som bedrevs med Tavastland som centralområde, antagligen så långt söderut som Esbo.
För långt till kyrkogården
Parallellt med befolkandet av Esbo löper den kyrkliga historien. Biskop Henriks korståg till Finland på 1150-talet anses allmänt vara startskottet för kristendomen i Finland. Under den tidiga medeltiden var Esbo en kapellförsamling under Kyrkslätt. Men Esbo utvecklades ständigt. Socknen organiserades genom ting för allmogen, som vi vet att har arrangerats redan 1433.
– Antagligen började bönderna tycka att det var för långt till Kyrkslätt. Vi har rätt nyligen hittat gravar på byatomter i Finno och Köklax. Fynden tyder på att folk inte hade energi att föra sina döda till kyrkogården, utan begravde dem utanför byns kärnområde i stället, berättar Rosendahl.
Så någon gång under 1400-talet gjorde bönderna slag i saken och beslutade bygga en egen stenkyrka.
– Esbo kyrka verkar vara ett genuint bondeinitiativ som har skapats utgående från böndernas behov och som har finansierats av dem. För det fanns ingen adel i Esbo som kunde ha finansierat kyrkbygget.
Församling senast 1492
De äldsta delarna av Esbo domkyrka dateras i dag till 1485 – 1490, något senare än man tidigare har trott. Men kyrkbacken har äldre anor än så.
| Esbo är en skolbokssocken, där stenkyrkan blev till genom ett genuint bondeinitiativ. |
– I samband med arkeologiska undersökningar på 1980-talet hittade man återanvända stockar som har daterats till 1350-talet, så antagligen har det funnits en träkyrka här redan då.
När Esbo församling har blivit självständig är inte helt klart, men det har skett senast 1492 då Esbo fick en egen prästgård. Jubileumsåret 1458 härstammar från ett brev, där Esbo kyrkoherde Elias Cajander år 1749 rapporterar till domkapitlet i Åbo om församlingens skeden. Den första kyrkoherde han vet om är en viss Henricus som ska ha trätt i tjänst det året.
– Men han är inte entydigt den första. Om han verkade här vet vi inte heller hur han har förtjänat sitt uppehälle innan prästgården byggdes.
Det djävulska smöret
Esbo domkyrka byggdes som en rektangelformad stenkyrka med en omgärdad kyrkogård.
– En stor del av det kyrkliga livet skedde ute på kyrkbacken, där det arrangerades processioner och där prästerna kunde hålla predikoliknande anföranden. Här utvecklades också mycket världslig verksamhet, eftersom det var hit alla kom, berättar Rosendahl.
De medeltida väggmålningarna inne i kyrkan är ovanligt väl bevarade. Förutom andliga motiv finns också högst vardagliga teman – men med varnande drag. Bland annat finns här en målning där djävulen hjälper en kvinna att mjölka en ko, och en annan där han bistår vid kärning av smör.
– Det är en rätt vanlig tematik i medeltida målningar, eftersom smöret var mycket dyrbart då. Det gav status och fungerade som skattebetalning. Antagligen är den här målningen en symbol som varnar för girighet.
– Att kärna smör var en kvinnlig sysselsättning på medeltiden, därför extra suspekt. Om någon hade mycket smör måste djävulen ha hjälpt till, är slutsatsen.
Fotspår från medeltiden
När kyrkan blev luthersk innebar det förändringar i interiören, bland annat genom predikstol och bänkar. Väggmålningarna fick ändå vara i fred ända tills de klassicistiska idealen växte sig starka i slutet av 1790-talet och väggarna kalkades.
Under åren växte också Esbo socken till sig. På 1600-talet uppskattas befolkningen till kring 1800 personer, som efter en svacka på 1700-talet igen började närma sig två tusen. För en sådan befolkning blev kyrkan för liten, så på 1820-talet utvidgades kyrkan till en korskyrka.
Nittio år senare planerade arkitekt Armas Lindgren en omfattande restaurering av kyrkan. Då byggdes läktarna, tunnvalven gjordes om till stjärnvalv och de medeltida väggmålningarna togs fram igen. Den sista stora renoveringen skedde i samband med de arkeologiska utgrävningarna på 1980-talet. Då flyttades altaret från korfönstret till sin nuvarande plats närmare bänkarna.
– Kring altaret hittades ett gammalt tegelgolv som bar fotspår av grisar, katter och barn, antagligen efter att ha fått torka ute i solen. En ögonblicksbild av medeltida kyrkbygge, skrattar Rosendahl.
