Nomineringen av lekmannanombud till kyrkomötet och stiftsfullmäktige är en diffus procedur som få känner till. Ansvaret för nominering och information verkar vara allas – och ingens.
| Illustration: Wilfred Hildonen |
Med två och en halv vecka kvar av nomineringstiden för förtroendeposter i de centrala kyrkliga organen kyrkomötet och stiftsfullmäktige rör sig det mesta i bekanta fåror. Vem som helst av de röstberättigade får bilda valmansföreningar och ställa upp kandidater på egna listor, men som det ser ut nu fortsätter den regionala uppdelningen, som inte tar ställning till skillnader i teologi, mer eller mindre av hävd.
– Vi gör ungefär som förr och kör delvis med samma kandidater. De som var med för fyra år sedan vet hur det går till, säger Rolf Kokkola, vice-ordförande för församlingsrådet i Tomas församling i Helsingfors.
Kokkola fungerar som initiativtagare till den valmansförening som hade sitt stiftande möte i går, och som nominerar kandidater från södra Finland.
– Vi strävar efter att få cirka fyra kandidater per prosteri för stiftsfullmäktige. När det gäller kyrkomötet strävar vi efter mellan sex och nio kandidater.
Hellre ideologi än region
I Österbotten är valet snäppet mer välorganiserat. Där sammankallade kontraktsprostarna både präster och lekmän till ett möte i måndags. På mötet diskuterade de två elektorsgrupperna för sig grundandet av valmansföreningar och uppställningen av kandidater. Inför mötet bedömde Bengt Broo, sittande stiftsfullmäktigeledamot, att resultatet blir två, eventuellt tre valmansföreningar: en allmän lekmannaförening, en för diakonissorna och eventuellt en för ungdomsledarna.
– Valet utnyttjas inte tillräckligt för att väcka intresse för kyrkans verksamhet. Om kandidatnomineringen skedde enligt ideologi i stället för regionalt skulle det väcka mer intresse bland allmänheten.
– Som det är nu är kandidatnomineringen onödigt varierande. Egentligen borde processen börja mycket tidigare för att folk skulle hinna fundera på om det finns behov för listor för specialintressen inom kyrkan.
Men Rolf Kokkola ser ingen orsak att ändra på det som fungerar.
– Vi har tyckt att den regionala fördelningen är helt naturlig. Vår valmansförening är ett tekniskt valförbund för att trygga en regionalt så bred representation som möjligt i de här organen. Eftersom det är proportionella val lönar det sig inte med små, lokala listor, för rösterna räcker inte till för att bli invald, säger han.
Konstig demokrati
Information om nominering, valmansföreningar och kandidater är tillsammans med koordinering av kandidatlistorna en av de svagaste länkarna i valprocessen. Ansvaret är allas, och därmed ingens.
– Det är ganska overkligt det hela, för folk är inte så väl insatta i kyrklig lagstiftning på stiftsnivå. Och ingen har egentligen skyldighet att informera desto mera. Det är närmast domkapitlet som ska sköta informationen och de har skickat ut ett cirkulär till församlingarna. Kyrkoherdarna ska informera de förtroendevalda, men det räcker inte. Det är en större fråga, säger Rolf Kokkola.
– Den kyrkliga demokratin är ganska konstig. Här strider två principer mot varandra: prästerna ska inte blanda sig i lekmannademokratin, men å andra sidan kan man fråga sig om det inte borde åläggas kyrkoherdarna och kontraktsprostarna att hålla i det hela.
Den lösningen talar också Bengt Broo för.
– Det är mycket värdefullt att kontraktsprostrna håller i processen och kallar till möte. Som det är nu är valet inte så demokratiskt som det kunde vara, men inte heller helt odemokratiskt, säger han.
I södra Finland har kontraktsprostarna inte tagit rollen av sammankallare, men valmansföreningen i södra Finland skickade ut en inbjudan till sitt stiftande möte till alla prosterier i södra Finland. Församlingarna uppmanades sända representanter till mötet och fundera på kandidater.
