Häromdagen fick jag per e-post en lista över allt man kan göra för att undvika cancer. Man får inte vara för tjock, men inte heller för smal. Man borde motionera 30 minuter varje dag. Man borde inte dricka söta drycker, inte ens apelsinjuice. Man borde helst äta fullkornsbröd, grönsaker och frukt och begränsa intaget av rött kött. Man borde undvika kosttillskott och helst äta så lite salt som möjligt.Jag raderar meddelandet, eftersom jag märker att jag blir beklämd.
I en kultur som vår är döden det värsta som finns, och därför ligger cancerprevention högt på prioriteringslistan. Ju mer man vet, desto mer kontroll förväntas man ha. Jag ser framför mig hur läkarna tittar på den insjuknade med huvudet på sned och säger: Skyll dig själv. Varför bantade du inte? Varför drack du te med honung? Varför smällde du i dig så mycket chips?
Om patienten stammar: men … jag visste inte. Då jag växte upp trodde man att det var bara tobak som orsakade cancer. Och radioaktivt nedfall och sånt.
I århundraden har vi kunnat gå omkring om tänka: jaja, allt är i Guds hand. Drabbas vi av en sjukdom skyller vi på Honom, rasar mot Gud som stackars Job med sina bölder. Nu är det inte längre Gud som ansvarar för sjukdomarna, nu är det vi själva. Varför täppte vi till blodkärlen med feta ostar? Varför åkte vi till södern på solsemester trots att vi borde ha vetat att vi tillhörde riskgruppen för hudcancer med alla våra otaliga födelsemärken?
Sen händer någonting som Jokela, och man förstår att allt i slutändan är bara statistik och sannolikheter. Varför? skriker löpsedlarna. Det är en existentiell fråga, och den kan vetenskapen inte svara på.
”Gud drar upp mitt hopp med rötterna!” klagar Job.
Vad skönt att det finns någon att klaga på.
