Och så firade vi Fars dag!
Det är mycket som har hänt i vårt samhälle på den senaste tiden. Vi alla mår allt sämre av all den ändlösa jakt på att säkerställa vårt liv både ekonomiskt och fysiskt.
Fars dag till ära presenterade tv många program, bland annat kom det från Tusby kyrka en högmässa som hölls där, och så presenterades på Yle Teema ett program som hette ”Kaukasuksen vangit”, ett program som delvis var en dokumentär och delvis bestod av videoinspelningar av ryska och tjejtenska soldater. Särskilt de var grymma och omänskliga.
Man kan fråga sig vad meningen med detta program var? Att sända det på en söndagförmiddag då barn ser på tv och byter kanal för att hitta något som intresserar dem? Då serveras en av de grymmaste scener jag sett, en rysk soldat avrättas med kniv av tjetjenska soldater eller rebeller eller vad det nu är som de skall kallas, helt kallblodigt börjar man skära loss huvudet på honom litet i taget för det går inte så fort som videosnutten visar. Mannens bedjan om att han vill leva och de grymma ropen av smärta ekar ännu i mig.
Ja, man kan väl stämma in i den röst som berättar om det hela i dokumentären: inte ens vilddjuren klarar av att vara så grymma som människan.
Man kan väl inte sopa under mattan det som skett i Tusby, för där börjar det bli trångt.
Min reaktion på det hela som skett i Tusby och på många andra håll i värden är att det är endast är en liten topp av isberget som syns. När man börjar tänka på allt det lidande vi människor orsakar varandra så har man inte stor lust att äta någon kaka dagen till ära. Är det faktiskt så att vi rentav måste ha speciella dagar i almanackan för att visa kärlek till och medlidande med varandra, för att inte glömma det goda i livet kärleken som tål allt och förmår allt!
