Ärkebiskop Tutu var kompassen

John Allens biografi över ärkebiskop emeritus Desmond Tutu ger återblickar på Sydafrikas apartheidhistoria.

Vid läsningen infinner sig först en känsla av vanmakt över att än en gång konfronteras med det systematiska förtrycket. Rasismen är ju ingalunda utagerad. Men det stannar inte där. Det är stort att få följa Tutus rakryggade kamp för dem som plundrats på sitt människovärde. Han är som en David som inte väjer för Goljats övermakt.

Tutu har, det som jag också upplevt hos andra afrikanska präster, en förmåga att i enkla bilder förklara svåra sammanhang och så integrerat leva i sin tro att det aldrig känns styltat eller märkvärdigt.

– Jag brinner inte för någon billig försoning. Verklig försoning kostade Guds son hans liv, och om vi ska bli redskap för hans fred måste vi veta vad det handlar om. Vi måste vara beredda att bli märkta med försoningens kors, och identifiera oss med andra på samma sätt som Kristus, sade Tutu.
Tutu verkade först som lärare. Men sedan regeringen infört en bantuundervisning som förkortade de svartas skoldag till ett minimum blev det stopp. Både han och hans hustru Leah sade upp sina lärarjobb. Och han konstaterar att det inte var på grund av någon stor kallelse som han sedan blev präst. Teologi var det enda han kunde studera. Så rustad intog han sin plats. Tröstade, uppmuntrade, anklagade och vädjade.

Att han tilldelades Nobels fredspris gav honom ett skydd i Sydafrika. De gånger han fängslades var det för att få undan honom för att polisen skulle kunna fortsätta sina trakasserier.

Gripande är att läsa om hur envetet han hämtade sin kraft ur de urgamla källorna, bön, tystnad, fasta. Från tiden som ärkebiskop berättas om att han började be fyra på morgonen. Vid fem tog han en rask promenad, klockan sex fortsatte han med andlig läsning och arbete. Efter morgonbön med lekmännen drack han juice med sin hustru. Möten fyllde hans dag. Tutu bad en halv timme mitt på dagen, åt lunch och sov en timme. Efter tre vidtog mötena igen. Mot slutet av dagen bad han med prästerna och senare enskilt. Var kvällen ledig såg han kvällsnyheterna efter middagen och avslutade dagen med bön.

Allen skriver: ”Den sprudlande utåtriktade Tutu och den meditativa Tutu som behövde sex-sju timmars tystnad per dag var två sidor av samma mynt. Den ena kunde inte existera utan den andra. Hans enorma förmåga att kommunicera värme, medkänsla och humor var beroende av att hans personliga energiförråd hela tiden fylldes på, vilket i sin tur hängde på den järnhårda självdisciplinen i hans böneliv.

Tutu var många gånger besviken på omvärldens lama reaktioner, men hoppet levde. När han för en utländsk journalist uttalade sin tro att Mandela, som då ännu satt fängslad, en dag skulle bli premiärminister fick han höra att han var hopplöst optimistisk.

– Broder, sade Tutu, Den kristna tron är hopplöst optimistisk eftersom den bygger på tron på en kille som dog en fredag, men uppstod på söndag.

Tutu var präst och biskop, han lät sig inte politiseras. I sanningskommissionen bad man honom hålla en tyst minut istället för att öppna dagen med bön. Men nej. Han inledde med bön där som vid alla andra möten. Inte heller tog han av biskopsdräkten.

Berörd och uppmuntrad är jag efter att ha läst boken. Lite väl många namn på personer och organisationer låter författaren skymta förbi. I det avseendet saknade jag det utförligare indexet som lär finnas i den engelska utgåvan.