Det är egentligen ett helt vanligt klubbrum, ni vet, av det mera oinspirerande, fönsterlösa slaget. Men just nu är det som en mjuk famn. Omvärlden känns fjärran, tiden står stilla. Det här är en böneoas.
| Foto: Linus Mickelsson |
Jag är på besök i Lukas församlings bönerum, ett specialarrangemang för böneveckan 24/7, som avslutades på söndagen. En stjärnhimmel på mörkblått tyg silar lysrörsljuset och mjukismattor med utströdda soffdynor dämpar ljud och sinne. Här finns allt som kan behövas för ett hjärtas samtal med Gud i glädje och sorg: lovsångsskivor, sånghäften, instrument, modellera, vattenfärger, mannakorn, en gitarr, en glädjeflagga, en biktlåda, en bönevägg, en böneblogg … Här finns inga restriktioner för bönen.
– Det är helt fantastiskt inrett. Guds kärlek till oss återspeglas genom alla kärleksfulla detaljer som finns för att vi skall må bra under vår tid här, säger Lukasaktiva Lisbeth Franck.
Hon är en av dem som i flera repriser deltog i böneveckan, hon bokade till och med in sig under flera nattliga timmar.
– Det kändes som ett stort privilegium att få vara där, det var inte alls någon tung uppgift. Tiden bara rusade iväg, jag blev uppfylld av böneämnen och ville inte gå hem. Först hade jag bara bokat in två timmar, men så märkte jag att jag kunde ha stannat till morgonen och bokade genast två till.
– Guds närvaro bara intensifierades ju senare det blev. Det var helt otroligt. Och jag kunde bara vara. Det var skönt och avslappnat, alls inte uppstyltat och konstigt, beskriver hon.
Också Robert Hedengren hade bokat in sig för några timmar under veckan.
– Det var en mycket kraftigare upplevelse än att be hemma, och bönen blev intensivare. I bönen fick jag också bekräftelse på att min bön har blivit hörd. Det kändes bra, för jag har kämpat med mitt böneliv i ett halvt år, säger han.
