Ganska i början av Apostlagärningarna berättas om hur vissa praktiska saker i den första församlingen krävde så mycket tid och energi att det inverkade negativt på bönen och förkunnelsen.Svaret på den utmaningen var enkel: arbetsfördelning. Sju män ”med gott anseende och fyllda av ande och vishet” valdes att ta hand om de praktiska uppgifterna så att andra helt och hållet kunde ägna sig åt bön och ordets tjänst. Alla sägs ha gillat den lösningen.
| |
| Illustration: Jan Lindström |
Med glimten i ögat kan man som en randanmärkning konstatera att vi i dag i vår evangelisk-lutherska kyrka knappast kan komma på organisatoriska lösningar som alla skulle gilla. Sådana tider är sedan länge förbi.
Men allvarligt talat. Det finns en hel del att lära av Apostlagärningarnas korta berättelse från tiden för den första ”församlingsorganisationsreformen”.
Reformen gjordes med motiveringen att det är fel att försumma Guds ord. Reformen blev nödvändig eftersom det primära i församlingen hotades naggas i kanterna av sekundära saker.
Samtidigt är det skäl att notera att också de sekundära uppgifterna, stödfunktionerna om man så vill, sågs som nödvändiga. De måste bara ordnas på ett förnuftigt sätt med tanke på den centrala uppgiften och också de måste skötas av personer ”med gott anseende och fyllda av ande och vishet”.
Den prioritering som här görs borde vara helt klar. Det viktigaste är den andliga verksamheten: bönen, ordets förkunnelse och sakramentsförvaltningen. Strukturerna skall formas och finnas till för att stöda primärfunktionen.
Det finns alltid en fara att en organisation, vilken som helst, börjar betona strukturerna så mycket att innehållet försvinner. Organisationen finns till för organisationens skull.
Men det finns också en motsatt fara, nämligen att strukturerna undervärderas och negligeras så att arbetet blir ineffektivt och kaotiskt.
När det gäller dagens situation är utmaningen att skapa strukturer som optimerar förutsättningarna för dem som skall ägna sig åt bön och ordets tjänst att göra det fullt ut. Med andra ord: hur skall arbetet organiseras så att Guds ord är utgångspunkten och målet för allt och alla?
För oss i Borgå stift tillkommer en viktig fråga: hur skall detta på bästa sätt ske på svenska?
Sedan till detta att de som sköter stödfunktionerna skall ha gott anseende och vara fyllda av ande och vishet.
Också till denna del är Apostlagärningarna brännande aktuell i kyrkan i dag. Rekryteringen till den kyrkliga organisationen blir allt svårare och därmed kan det bli en allt större frestelse att pruta på ”specialkrav” som till exempel just de som nämnts.
Det kan resultera i att stödfunktionerna i den kyrkliga organisationen sköts av personer som kanske till och med är främmande för kyrkan som en trosgemenskap och för den kristna, andliga verkligheten. Som experter på ekonomi, fastighetsskötsel, bokföring, information och så vidare klarar de säkert formellt sina uppgifter i vilken organisation eller vilket företag som helst. Också i kyrkan.
Men då stödfunktionerna i allt högre grad har betydelse för förutsättningarna att sköta den andliga verksamheten kan det visa sig ödesdigert om kyrkan i allt för hög grad tonar ner detta med ande och vishet.
Ytterligare en viktig fråga i raden av viktiga frågor blir därmed följande: vilken beredskap och vilken vilja har kyrkan och församlingarna att aktivt och målmedvetet utbilda personer för uppgifter inom kyrkan? Konkret kan det vara fråga om att ge en ekonom, en arkitekt eller en informatör teologiska grundkunskaper. Eller tvärtom, att ge en teolog färdigheter att handskas också med till exempel ekonomiska och personalpolitiska frågor.
Eller är det kanske så att beslutsfattare inom kyrkan i allt högre grad börjar se kyrkan som en sociologisk gemenskap som vilken annan gemenskap som helst i stället för att på alla sätt och i alla sammanhang betona kyrkan som en trosgemenskap?
