Det är en av de frågor som Svante Lundgren reflekterar kring i sin angelägna artikel Det islamistiska hotet i senaste nummer av Finsk Tidskrift. Lundgren är docent i judaistik vid Åbo Akademi.
Frågan är skrämmande i all sin nakenhet och direkthet.
Förmodligen finns det de som menar att den inte alls borde ställas. Redan som sådan kan den ju sägas kasta en mörk skugga över åtminstone en del muslimer. Och det anses vara allt annat än politiskt korrekt i kretsar som lovsjunger framväxten av så kallade mångkulturella samhällen.
| Illustration: Jan Lindström |
Frågan är alltså inte om det finns något att diskutera, utan om och i så fall hur problemen och utmaningarna skall diskuteras.
Lundgren kommenterar inställningen att inte diskutera så här:
”Ovilligheten att tala om dessa problem motiveras alltid med att man inte får ge de främlingsfientliga krafterna vatten på kvarn. I själva verket ger man dessa krafter vatten på kvarn genom att tiga, lägga locket på och censurera. På så sätt förstärker man intrycket att myndigheterna inte vill ha en öppen debatt utan sopar problemen under matten därför att de är rädda för hur vanligt folk reagerar.”
Å andra sidan visar undersökningar som också Lundgren hänvisar till att redan en diskussion om de aktuella problemen kan ses och ses som rasistisk och som uttryck för islamofobi.
Den aktiva feltolkningen används sedan som ytterligare ett belägg för att väst inte respekterar muslimer och deras tro och att konfrontationer därför inte endast är nödvändiga utan nödvändiga.
Situationen är lindrigt sagt komplicerad. Så komplicerad att man med fog kan ta till det gamla talesättet som säger att man har rumpan bak oberoende av hur man vänder sig.
Eftersom redan diskussioner kan leda till allt större problem skulle det gälla att hitta en gemensam ”odiskutabel” utgångspunkt för meningsutbytet.
Vad kan då vara naturligare än att diskutera vilka uttryck islam och kristendomen tar sig. Alltså att se vilka frukter de olika träden bär och vad frukterna säger om trädet.
Ta till exempel detta med martyrskap.
Ordet martyr kommer av grekiska martys, i genitiv martyros och avser ett blodsvittne, ett vittne som med sitt liv fått plikta för sin tro för att andra inte delar hans eller hennes tro. En kristen martyr vittnar med andra ord om sin Gud, som uppmanat alla kristna att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv.
Också och kanske i synnerhet sina fiender.
I de sammanhang där ordet martyr i dag i allmänhet används är innebörden en helt annan.
De självmordsattacker som utförs av så kallade muslimska fundamentalister ger mördarna martyrstatus och fribiljett till paradiset.
Här är det alltså inte fråga om personer som hellre låter sig dödas än att de avsvär sig sin tro. Här är det fråga om personer som själva tar livet av sig och av så många andra som möjligt.
Våldshandlingarna sker skrämmande nog – som Lundgren konstaterar – av hat till vad västvärlden är och inte av hat till vad den gör.
Slutsatsen av det konstaterandet är klar: det finns mycket lite, kanske ingenting, som vi kan göra för att få dem som hatar oss för vad vi är att älska oss för vad vi gör.
Så kanske den största frågan blir vad det sist och slutligen finns att diskutera om och med vem eller vilka diskussioner kan föras?
En sak torde vara helt klar: företrädare för den så kallade västvärlden kan aldrig framgångsrikt diskutera fredlig samexistens med muslimska fundamentalister som ser dem som fiender som måste mördas. Den diskussionen måste föras i den muslimska familjen.
