Han förunnades ett nytt äktenskap och säger att det blev hans räddning.
| Rafael Edström med sin hustru Margaretha Smith. (Foto: Kerstin Haldin-Rönn) |
– Jag fick leva med Astrid i 46 år, säger Rafael Edström, 80 år. Hon var en härlig människa. När vi fått beskedet att hon bara hade fyra månader kvar sa hon: ”Vi har haft så många begravningar. Du har förrättat dem och jag sjungit, nog kan du förrätta också min.” Jag skrev talet jag skulle hålla och fick hennes godkännande.
Hon sade att hon inte vill att jag skall bli sittande och tycka synd om mig själv. Det måste finnas en väg vidare. ”Du får väl sätta in en annons i Kuriren.” Jag sa att det lovar jag att jag inte kommer att göra, vem tror du vill ha en gammal gubbe?
I den situationen kunde han inte tänka på någon annan, men den dagen kom. I april för sju år sedan gifte han sig med Margareta Smith, änka efter en av hans bästa vänner. De har tagit emot den nya kärleken utan att förneka det som varit.
Rafael visar de två guldringarna på sitt ringfinger.
– Den här ringen fick jag av Astrid och den här av Margareta, säger han med värme.
Att Margareta och han fann varandra blev hans räddning.
– Jag är en sådan människotyp som inte kan vara allena. Det praktiska skulle jag väl klara, men inte det känslomässiga.
Trettonde barnet
Rafael är baptist i fjärde generationen. Han föddes som trettonde och yngst i en jordbrukarfamilj i Purmo.
| – Människan mår bäst av att vara sysselsatt, säger baptistpastorn Rafael Edström som ännu regelbundet predikar och ställer upp för asylsökande i nöd. (Foto: Kerstin Haldin-Rönn) |
– Tolv av oss fick växa upp. Min äldsta bror var 26 då jag föddes. Våra föräldrar fick aldrig se alla sina barn hemma samtidigt.
Livets allvar mötte honom som elvaåring, då både farmor och farfar dog. Följande år kom kriget. Hans mamma dog samma dag han fyllde sexton.
– Inte var hemmet det samma sedan mamma gick bort.
Som 18-åring flyttade han hemifrån för att gå i baptistseminariet i Vasa.
– Pappa hade hoppats att jag skulle överta jordbruket. Han var inte glad då jag for. Två av mina bröder var redan predikanter. Pappa sa att ”om det inte räcker med två, så måste du väl gå”. Men han hoppades att det inte skulle vara Guds vilja och att jag skulle återvända.
Hans pappa hade som liten pojke drabbats av en svår kramp. Hans farmor hade då lyft upp honom från golvet och sagt: ”Inte skall han dö, han skall bli far till dem som skall tjäna Herren.”
– Det var nästan som en profetia. Alla barnen blev baptister, tre av oss predikanter.
Läs profilen i sin helhet i papperstidningen 20/2007.
