Det är inget ovanligt med troende idrottare. Jag har aldrig känt mig ensam som kristen.
Han kommer från ett pass med återhämtande träning efter gårdagens match. Efter intensiv träningsperiod pyr önskan att spela ligamatcher.
Fotbollen blev tidigt viktig. I barndomen vid sidan av fiolen och ishockeyn. Men i femtonårsåldern gällde det att välja.
– Det var inte ett svårt val, säger Niklas Storbacka, mittfältare i FF Jaro.
Han har spelat proffsfotboll i tolv år. Mellan varven har han studerat matematik och fysik och fick just papper på sin gymnasielärarkompetens. Han konstaterar att det är en trygghet att ha en utbildning, men ännu är det fotbollen som gäller.
– Fotbollen präglar ens identitet då man hållit på så här länge. Det går att leva på fotboll. Någon annan inkomst har jag inte. Jag är nöjd över att få betalt för det jag mest tycker om att göra.
Jobbet kommenteras fritt
Som fotbollsspelare är man i högsta grad en offentlig person.
– På det sättet är mitt jobb annorlunda. Allt det jag gör bedöms i tidningarna. Ute på stan kommer folk ock kommenterar både då det gått bra och dåligt. Det är sådant man måste lära sig leva med det. Klarar man inte av att ta kritik, kan man inte spela fotboll. Folk betalar för att se oss spela, så visst har de rätt att ha en åsikt. Det är ju också roligt att Jaro engagerar. Att vi kan göra reklam för staden. I laget är det tränarens ord som gäller.
Sökte livets mening
Hemma i Esse gick han som alla andra söndagskola och sjöng i barnkören. I femtonårsåldern han började fundera på meningen med livet och vad som händer efter döden. Skriftskolan kom vid lämplig tidpunkt.
– Vi hade en bra ungdomsgrupp i Esse. Det fanns äldre att diskutera med, man kunde fråga om allt man ville veta. Där växte min tro. Tron ger mig en slags grundtrygghet.
Med det jobb han har blir kyrkbesöken få, men söndagskvällarnas Fokus i Församlingscentret i Jakobstad ger kristen gemenskap. Där har barnen eget program. Dit är tröskeln låg och där finns trevliga människor.
– Inte är det ovanligt med troende idrottare, jag har inte någon gång känt mig ensam som kristen. Inte är jag heller någon offensiv evangelist. Alla vet vad jag står för och ibland tar någon upp trosfrågor. Jag tror att alla i något skede av livet bearbetar dem.
Läs mera om Niklas Storbacka i papperstidningen 12/2007.
