Jag bor i en kriskommun, en av femton. Betalar landets högsta skatteprocent. Närmaste släkten bor i Grankulla. Förr fick de åtminstone stryk i handboll, nu förlorar vi med 15 mot 21.
Jag är pendlare, utan barn i skolan och med husdoktorn på jobbet. Den rent personliga kommunala servicen är koncentrerad till vintern. När jag skyfflat upp min inkörsväg efter ett snöfall kommer en kommunalt upphandlad traktor och stänger in mig bakom en snövall. Eller två, det går en lättrafikled utanför huset. Temat tas upp i en av sketcherna i den lokala revyn. Vi är många med personlig service av kriskommunen.Sketchens husfar blir knäpp av personliga servicen. Han är en okunnig karl. Den dag vår personliga service uteblir är både kommunen och vi verkligen illa ute.
Det finns fel och brister i vår kommun. Kommunpolitikerna lever över tillgångarna och sticker huvudet i busken. Men de riktigt stora felen finns inom skola och vård. Skolorna är bättre än landets medeltal. Ringer man läkarcentralen får man tid när man behöver. Ingen skriver i tidningarna om att deras gamla mamma inte får vård. Ingen bråkar om galen upphandling av matservice eller ens om att långvården ligger ute i mjölbollstaskogarna.
Vården fungerar till och med onödigt punktligt. Med många pensionärer i patientkön kunde man låta vänta.
Största felet i kommunen är att folk har för få skattören som det hette förr. När också lärare kommer med i skatteligan ligger man risigt till.
Jag läste häromdagen Magnus Londens kria i Hufvudstadsbladet. Enligt honom skall det bli statliga val och med dem löften om sänkta inkomstskatter. Magnus bad alla hålla tyst om att han trodde att pengarna skulle må bättre i vården än i hans ficka. Så vi håller tyst.
