Kyrkan har är just nu föremål för kritik med allt annat än himmelska argument.
Kritiken har avfyrats till exempel på ledarplats i Västra Nyland (27.1) och i en stort upplagd artikel i Helsingin Sanomat (28.1). Också en del kyrkligt anställda har med uppenbar iver engagerat sig i denna kritik.
Att hitta gemensamma teman för aktionerna är tämligen lätt. Kyrkan har gjort bort sig i kvinnoprästfrågan, i frågan om välsignelse av homosexuella parförhållanden, i frågan om konstgjord befruktning och i frågan om sexualundervisning.
Att hitta någon konsekvens i argumentationen är däremot mycket svårt. Det beror på att det enda konsekventa förefaller vara att allt som kyrkan gör är mer eller mindre galet.
Västra Nyland hävdar på ledarplats bland annat följande om ”statskyrkans” (vi har ingen statskyrka i Finland, däremot en folkkyrka) inställning till välsignelse av homosexuella parförhållanden:
”Kyrkan godkänner inte utlevd homosexualitet och avstår från att välsigna partnerskapen. I det avseendet kan man hävda att kyrkan diskriminerar personer med en viss sexuell läggning, och alltså begår ett brott mot Finlands lag”.
Det stämmer att kyrkan inte godkänner utlevd homosexualitet och inte välsignar partnerskap.
Men att detta skulle innebära diskriminering av personer med en viss sexuell läggning stämmer inte, liksom inte heller påståendet att utebliven välsignelse är ett brott mot Finlands lag.
Ledarskribenten gör två grundläggande misstag.
Det ena är att påstå att det är det samma att säga nej till välsignelse av en handling (i detta fall utövad homosexualitet) som att säga nej till välsignelse av den person som utför handlingen (i detta fall till homosexuella).
Det andra är att anta att det är en objektiv rätt att få välsignelse för allt man gör. Så är det inte. Och kyrkan ”avstår” ingalunda från att välsigna homosexuella personer. Den välsignar alla.
Artikeln i Helsingin Sanomat är en historia för sig.
Den bild av kyrkan som den i korthet vill förmedla är att det mesta är galet. I den påstås att den statskyrka, som alltså inte finns, inte har tagit ställning där den de facto har tagit ställning. Och den låter förstå att där kyrkan har tagit ställning har den praktiskt taget alltid tagit fel ställning.
Kort sagt: ingenting är bra.
Det stoff som man däremot gärna hänvisar till i debatten är det mesta som sägs mot det som kyrkan lär eller förutsätter av sina anställda. I synnerhet om det är personer inom kyrkan som framför åsikterna.
De argument som absolut inte ser ut att duga i debatten är ställningstaganden som motiveras med kyrkans lära och ordning. Läran är a priori gammalmodig, konservativ och ute. Kyrkans ordning och förväntningar på solidaritet med den är uttryck för censur, påtryckning, kväsning.
Intrycket blir att kyrkan helt enkelt inte har rätt till sin tro eller att förutsätta att de som valt att tjäna kyrkan håller sig till dess tro och lära.
Om samma sätt att resonera skulle tillämpas på andra institutioner skulle till exempel armén få på pälsen för att den kräver att order åtlyds och regler följs.
Polisväsendet skulle kritiseras för att poliserna förutsätts hålla sig till lagar och förordningar.
Politiska partier skulle hudflås för att de har program som partianställda förutsätts omfatta och arbeta för.
Kyrkan har ett budskap som är för men inte av denna världen. Det budskapet måste kyrkan och de som vill tjäna den hålla fast vid.
Gud är, som Paulus betonar, en ordningens Gud och Kristi kyrka en ordningens kyrka. Därför kan det inte vara fritt fram för alla att självsvåldigt skriva sina egna regler inom kyrkan och kräva att få leva efter dem.
Och de som kritiserar kyrkan borde inte kritisera den då den håller fast vid budskap och ordning utan då den inte gör det.
Nu är det alltså precis tvärtom.
