När Gud öppnar en dörr...

Vi läste om åsikter och erfarenheter som andra immigranter haft, och deras historier skiljer sig ordentligt från varandra, och likaså från vår verklighet. Så vi lärde oss ganska snabbt att se på alla våra upplevelser som helt 'nya'. Här är vi begränsade med våra språkkunskaper och vi känner inte till hur allt fungerar. Ute på sju famnars vatten får Gud en central roll i alla transaktioner och vi måste lita på att Han tar hand om oss, på ett helt annat sätt än vi skulle ha gjort i våra respektive hemländer, där vi kunde påverka den byråkratiska processen, åtminstone lite.

Två veckor efter vi landat här i Livorno för drygt 3 år sen, öppnades plötsligt och oväntat en dörr för oss att hyra en lägenhet inne i stan. Visst var vi glada, men samtidigt lite förvånade eftersom varkendera av oss hade inkomst här i Italien ännu, så vi hade tänkt att vi måste vänta längre, men en syster och fastighetsmäklare i vår församling var villig att stå som vår garant. Men vikten av hennes generositet förstod vi inte riktigt då, så vi beslöt oss försöka se lite fler potentiella lägenheter innan vi gjorde vårt slutliga val. Ju mer tiden gick, desto mer frustrerade blev vi, både med sökandet och med varandra, eftersom ingenting var rätt, alla dörrar till andra alternativ var så att säga stängda.

Lite senare blev vi erbjudna en möjlighet att öppna ett italienskt bankkonto på ett väldigt enkelt och behändigt sätt hos en modern bank som, liksom i våra respektive länder, ger möjlighet att hantera de flesta transaktioner via nätbank. Men på samma sätt som med lägenheten, kände jag att jag inte ville tacka ja direkt, utan ta lite tid på mig och jämföra med andra banker här, för jag hade min idé om vad jag ville ha, och vad jag ville betala för dessa tjänster. Efter en hel del sökande upptäckte vi bara flera stängda dörrar till andra banker här, och insåg så småningom att Gud ville lära oss någonting genom dessa upplevelser.

Han hade öppnat dessa dörrar för oss. Men vi valde att söka efter andra alternativ. Vi hade vår egen åsikt om vad vi trodde var bäst för oss. Och visst tror jag att vi så småningom kunde ha funnit alternativ som hade fungerat, men det skulle ha krävt mer energi, tid och även frustration. Guds öppna dörrar var våra bönesvar, och visade hans omsorg om oss här: när vi väl valde att stiga in genom dessa båda dörrar som så bekymmerslöst öppnat sig för oss, kunde vi istället fokusera vår energi på nästa byråkratiska projekt. Vi blev helt enkelt förda framåt. Vilken härlig känsla!

Vår längtan när vi var i New York var ju att kunna ha en mer levande relation med Gud, och visst känner vi att vi är i Hans händer här. Denna förtröstan på Hans omsorg om vår vardag är ett steg framåt i vår tro på ett annat sätt än vi upplevt tidigare. När dörrar också stängs ser vi, ofta i efterskott, att det faktiskt skedde för vårt bästa, och det gör oss mer frimodiga att våga be på detta sätt, och sen våga stiga in genom den dörren Han öppnar utan tvekan och ta emot välsignelsen som obevekligen följer.