En kyrka som är rädd

Om själva blåsvädret inte bekymrar mej nämnvärt oroas jag däremot lite av det sätt vi som kyrka hanterar den kritikstorm vi drabbas av i olika sammanhang och av olika orsaker. I ett längre perspektiv tycker jag mej se en kyrka som är rädd. Riktigt rädd. Och det stör mej.

Jag ser inte en kyrka som är rädd för att sprida felaktiga läror eller idéer. Inte en kyrka som är rädd för att svika sina ideal och eller glömma sitt syfte. Sådana rädslor hade varit sunda och goda.

Det jag tycker mej se är en kyrka som är livrädd för att bli impopulär. Det omgivande samhället måste acceptera oss, till vilket pris som helst. Därför tar vi ibland avstånd från det ena eller det andra fenomenet, till synes utan att ens hinna reda ut vad som egentligen sagts, gjorts eller påståtts och huruvida det egentligen ens var fel. Om det är impopulärt måste nån ta avstånd, oavsett vad saken gäller.

Och jo, jag förstår att medlemsutskrivningar hotar det som många anser vara det viktigaste vi har, nämligen Verksamheten. Mindre skattepengar innebär minskade möjligheter att verka. Men om omsorgen om att upprätthålla skatteintäkterna styr våra ställningstaganden, har vi då inte fått en kyrka som är till salu till högstbjudande? Den som betalar bäst (eller rättare sagt hotar att låta bli att betala) får den kyrka och den lära de önskar. Innebär det att så länge de liberara dominerar utskrivningarna kommer kyrkan att vara liberal, den dag de
konservativa skriver ut sig i tillräckligt stora mängder blir kyrkan mer konservativ?

Kyrkan har egentligen två olika dimensioner. Å ena sidan är hon en stor (och resurskrävande) organisation, med anställda, budgetmedel och verksamhet. I det hänseendet fungerar hon som vilken annan stor organisation som helst och ska självklart oroa sig om populariteten sviktar och inkomsterna sjunker.

Å andra sidan är kyrkan en andlig gemenskap av troende systrar och bröder, en gemenskap grundats, och som trots sina ofullkomligheter ändå upprätthålls av Gud själv. I det hänseendet är hon totalt olika allt annat vi känner till och inga normala organisationsteorier går egentligen att tillämpa på henne. Sett ur det här perspektivet är tillfälliga bekymmer som popularitet, lärostrider andra schismer krusningar på ytan.

Så länge kyrkan håller fast vid sin Mästare kan inget egentligen rubba henne. Om hon inte håller fast vid Honom finns det ingen mediastrategi i världen som kan rädda henne.