– Det var ont om möjligheter. Man fick använda det man hade, säger Johan Klingenberg om barndomens jular.
Han är pensionerad präst och också själv uppvuxen i en prästfamilj, i en syskonskara på fyra. Barndomen tillbringades bland annat på Bergö där hans far Bo-Jarl var kyrkoherde 1954–62.
Det var ett Bergö som på många sätt såg annorlunda ut än dagens. Ibland kunde man mötas av 20–30 hästar på byvägen, berättar Johan Klingenberg.
– Hästar och kor gick lösa längs vägrenarna och betade fritt. Man gjorde lite tvärtom med betesmarkerna dåförtiden: det som djuren inte skulle beta på, som potatisland, satte man i hagar.
Förbindelsebåten Södern gick mellan Bergö och Vasa två eller tre gånger i veckan. Med den kom också varorna till de tre små butikerna på Bergö.
– Vår familj hann aldrig uppleva färjan, den kom samma år som vi flyttade.
På vintern gick det att köra över isen med bil eller häst. Men inte heller vintervägarna var oproblematiska, utan kunde snabbt driva igen när det var storm på havet. Johan Klingenberg minns dramatiska historier om folk som kört fast. Bland dem fanns en representant för Röda korset, en fin fröken från Helsingfors, som kom i lågskor för att besöka Bergö med sitt följe.
– De körde fast mitt på isen. Där pulsade de i snön och höll på att frysa ihjäl tills några Bergöbor for med häst och släde för att hämta dem.
Ett eget hjärta till lillajul
Familjens jultraditioner var inte överdådiga. Men fast det var knappt om allt var mamma Anna-Lisa ganska pyntande av sig, säger Johan Klingenberg.
– Till lillajulafton brukade mamma baka årets första pepparkakor och då fick vi varsitt stort pepparkakshjärta med våra namn påspritsade i vit glasyr. Hade vi gäster fick de också alltid ett eget hjärta – och det var uppskattat vill jag minnas, berättar Klingenberg.
Under adventstiden kunde det ibland bullra på ytterdörren. Då var det någon hemlighetsfull Bergöbo som slängde in ett litet paket till prästfamiljen och snabbt sprang sin väg.
– Till traditionen hörde att man inte skulle ge sig till känna.
Julottan som firades klockan sex räknar han bland sina starkaste julminnen.
– Det hörde till att vi skulle kämpa oss upp i mörkret och ta oss till kyrkan. Där var det fullt hus. Vi barn satt på en lång rad och försökte hålla oss vakna. Det var en väldig stämning och fint på många sätt. Men den sömniga känslan höll i sig hela dagen!
Klappen som blev fel
Julklapparna bestod oftast av sockor och vantar. En lite dyrare julklapp hörde också till. Men en jul blev förstörd.
– På hösten hade jag själv ombesörjt ett par handgjorda skridskor med hjälp av några Bergöfarbröder. Det var träbitar med ett järn under som spändes fast på skorna, och det gick hur bra som helst. Mamma och pappa hade märkt mitt intresse och satsade på en dyrare present till mig: riktiga hockeyskridskor!
Men Johan hade ju redan sina egna skridskor. Dessutom visste han att det var den enda bättre julklappen som vankades för hans del, och besvikelsen kände ingen gräns.
– Ibland kan det gå tokigt fast man menar väl.
En prästfamilj drar vidare
När Johan Klingenberg var elva år gick flyttlasset till Purmo.
– När vi skulle flytta från Bergö var jag den som lade hårdast emot. Jag hade ju alla mina kompisar där.
Men elvaåringen anpassade sig snabbast av alla, och Bergödialekten ersattes av den lokala. När vännen Klas några månader senare hakade på Bergö syförening som kom på besök till Purmo fick han därför lite besviket konstatera:
– It talar du ju som oss nameir työg! (Du talar ju inte som oss längre.)
