"Sedan sade Jesus till sina lärjungar: "Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta, eller för er kropp, vad ni skall klä er med. Livet är mer än maten och kroppen mer än kläderna. Ge akt på korparna. De sår inte och skördar inte, de har inte förrådsrum eller loge, och ändå föder Gud dem. Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Om ni inte ens förmår så lite, varför bekymrar ni er då för allt det andra? Ge akt på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står ute på marken och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er. Så lite tro ni har! Fråga inte efter vad ni skall äta och dricka, och var inte oroliga. Efter allt detta jagar hedningarna i världen, men er Fader vet att ni behöver det. Nej, sök hans rike, så skall ni få detta också."

(Luk 12:22-31)

På nyårslägret i årsskiftet 2011-2012 tog jag emot ett nytt år tillsammans med mina vänner, lovsången ljöd och mina böner för det nya året var många. Jag tänkte att det säkert blir ett suveränt år - jag har min familj, mina vänner, min lägenhet, skolan slutar snart... NU är det verkligen dags att leva.

När jag nu ser ut från köksfönstret fäller träden sina löv, och höstregnet faller mjukt ner från himlen. Det är höst. Nio månader har gått otroligt fort, men det har samtidigt varit nio månader av turbulens och förändrig. Detta år har (åtminstone hittills) till omständigheterna inte alls varit som jag tänkt mig. Jag har blivit tvungen att inse att INGET eller INGEN är bestående förutom Gud. Han är klippan. Hans ord och Han löften står fast, medan det som människor säger kan ändras i vilken stund som helst. Dessa nio månader har inneburit alltför många sjukhusbesök, och gång på gång har jag fått vända mig till Herren min läkare för att få hjälp när läkarna sett ut som frågetecken. Gång på gång har jag hos Honom fått söka kraft till att orka vidare utan att bli bitter - och varje gång har Han bekräftat att Han verkligen BÄR mig.

"Lovad vare Herren! Dag efter dag bär Han oss, Gud är vår frälsning" (Ps 68:20)

Förra hösten fick jag ett tilltal av Herren där Han sade att det kommer att bli mörkt i mitt liv. Det kommer att bli så mörkt att jag inte ser något framför mig om jag inte har Hans ord - ty Hans ord är "mina fötters lykta och ett ljus på min stig" (Ps 119:105). Jag ska lita på Honom trots att omständigheterna blir allt sämre.  Det dröjde inte länge innan saker började ske. Min ekonomi höll inte helt enkelt trots att jag försökte jobba enligt bästa förmåga vid sidan av studierna, och jag måste be Herren om ekonomisk hjälp. Och den kom! Plötsligt kom det brev med sedlar ur postluckan, främmande människor upplevde att de skulle ge mig någon gåva, arbetsgivaren upptäckte att jag fått för lite lön... Herren är försörjaren även på det ekonomiska planet. Sen hamnade jag plötsligt in på sjukhus och var tvungen att stanna där en vecka med konstiga symptom och vilda blodvärden - detta var förstås strax innan vårens studentskrivningar. Än en gång fick Herrens makt bli uppenbarad i mitt liv när Han reste mig upp och pånytt styrkte mina ben. Tänker inte nu gå djupare in på allt det som hänt under årets lopp, men kan bara konstatera att det känns som att det inte finns ett enda delområde i mitt liv där inte grundvalarna vacklat - förutom själva grunden för mitt liv. Den enda grunden som är värd att bygga på. Kristusklippan. Den klippan som ingen nöd eller ångest får att vackla. Den klippan som jag får stå på alldeles oförtjänt. Den klippan som står fast även i den svåraste stormen. Det bästa med denna klippa är att jag inte behöver krampaktigt klamra mig fast vid den. Det räcker att jag sträcker ut min hand och ber om hjälp - då är det en större som fattar tag om min hand, och Hans grepp är stadigt och säkert. Det är Han som håller mig kvar. Jag behöver inte kämpa.

När jag kom till tro för fyra år sedan gav Herren mig ett stycke från Hans ord som jag har fått återvända till gång på gång. Det är ord som påminner mig om varifrån jag kommit, vem jag är, vem det är som räddat och räddar mig. Han som är Skaparen. Den Evige Fadern. Fridsfursten. Helaren, upprättaren, den rättfärdige, min bästa vän, min försörjare. Mitt allt.

"Hur kan du Jakob säga, du Israel påstå:
"Min väg är dold för HERREN. Gud bryr sig inte om min rätt"? Vet du inte, har du inte hört att HERREN är en evig Gud,
som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte,
hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp,
unga män kan falla. Men de som hoppas på HERREN får ny kraft,
de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas,
de färdas framåt utan att bli trötta."

(Jesaja 40:27-31)