Bloggarkiv

Patrick Tiainen
Patrick Tiainen
Patrick Tiainen är en av vårens studenter från Karleby, och för tillfället är han i militären i Keuru. Följ med hans bloggande kring livet i det gröna och ett liv i Mästarens fotspår!

"Min frid ger jag er"

30.09.2012 18:07
"Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig." (Ps 23:1-4)
Än en gång sitter jag på tåget på väg mot Keuru, och inser att detta blir mitt sista inlägg. September har gått otroligt snabbt, och det har varit till glädje och välsignelse för mig att få skriva denna blogg - hoppas även ni läsare fått något ut av det jag skrivit.
Det känns som att jag först nu håller på att vakna, efter förra veckans tuffa dagar och all sömnskuld blev veckoslutet ganska slött, men det kändes skönt att också kunna ge sig själv tillåtelse till att bara vila och njuta av tillvaron. Det är något som jag kämpat med väldigt mycket, och som fortfarande är kämpigt för mig: att lita på att jag bara får vila, att jag inte behöver prestera och att mitt värde inte är beroende av hur mycket jag orkar med.
Som Guds barn kan vi lätt hamna i två olika diken när det gäller vårt görande och presterande, och jag har märkt att jag inte alls är den enda som ibland har svårt med att hitta balans i dessa frågor. Å ena sidan säger Guds ord att vi ska göra gott, vi ska tjäna andra i ödmjukhet och inte kräva något tillbaka. Å andra sidan måste vi inse att det inte handlar om presterande i egen kraft, vi ska inte rädda hela världen och vi måste behålla en sund respekt för det egna jaget och det egna orkandet. "Som din dag, så skall din kraft ock vara" tröstade jag mig själv med under en längre tid, och tänkte att Gud nog ger kraft till alla mina uppgifter och allt det jag bestämmer mig för att göra - tills jag insåg att det inte alls förhåller sig så. Herren ger oss visserligen kraft och styrka, men till de uppgifter Han vill att vi ska stiga in i. De uppgifter Han förberett för oss. Inte allt jag själv tycker att jag borde göra, saker som i sig själva säkert är bra men som inte Gud tänkt att jag ska göra. Han vet vad jag orkar med och jag får lita på att det Han planerat för mig är det bästa, och det räcker. Därför försöker jag lära mig att rådfråga Gud innan jag svarar på förfrågningar jag får från olika håll, istället för att ta emot uppgift på uppgift och sedan bara ta det för givet att Gud nog välsignar allt jag gör. Visst har Han lovat att vara med mig, men Han vill inte att jag ska bränna ut mig.
Samtidigt som vi inte får ta på oss för mycket så ska vi inte heller passivera oss och tro att Gud nog fixar allt själv. Visst gör Han det - men Han använder vanliga syndare som du och jag att föra budskapet om frälsningen vidare till alla folk. Vissa människor kanske får en speciell missionskallelse av något slag, men alla som följer Jesus får samma uppgift: att föra "staffettpinnen" vidare. Det får bli vårt primära uppdrag. Den kallelse ger Han själv åt både dig och mig. Han kallar oss alla vid namn och vill att vi ska stiga in i Hans rikes arbete, alla på olika sätt och genom att använda de gåvor som Han skapat i oss - men så att allt får samverka till Kristi kropps uppbyggelse. Det arbetet får vi göra utifrån en vila och frid som bara Herren själv kan ge. "Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger." (Joh 14:27). Mitt värde består inte i gärningar. Mitt värde är i Kristus. I det faktum att Han älskar mig med en evig kärlek, Han ger mig allt jag behöver och mer, Han känner mig bättre än jag själv gör och Han är med mig varje dag. Varje stund.
Jag hoppas och ber att Gud ska få leda dig, bästa läsare, allt djupare in i sina sanningar. Att Han ska få omsluta dig med sin kärlek och sina välsignelser, och att du ska få uppleva kraften av Han närvaro. Ifall du ännu inte känner Honom så ber jag dig att ge Honom en chans. Sök Honom och Han kommer att låta sig finnas. Du är högt älskad och det finns en öppen famn som väntar på dig!

Ordet

29.09.2012 10:59
"Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning"
(2 Tim 3:16-17)
Sitter och stornjuter av att vara hemma. Efter en tuff vecka ute i skogen med alltför korta nätter är det obeskrivligt skönt att få mysa med ett tjockt täcke och avnjuta en stor kopp kaffe tillsammans med Guds ord. Det får livet att återvända!
Under den senaste tiden har det diskuterats väldigt mycket kring Guds ord och vilken position Bibeln skall få ha i våra kristna sammanhang. I mina öron låter det som en väldigt märklig diskussion. Kalla mig konservativ om du så vill, men jag tycker det är en självklarhet att Bibeln skall vara vårt rättesnöre och grunden för (tros)livet. Vad bygger vi vår tro på om vi inte har Bibeln? Upplevelser, känslor, tolkningar, traditioner? Det märkliga är att så många människor tycker att vi kan slopa en del av det som står i Guds ord för att det inte är "logiskt". Vilken paradox! Är det "logiskt" att slopa en del av de regler och råd vi fått? Som om vi skulle slopa en del av Finlands lagar? Dessutom handlar det inte vilka påbud som helst, utan det är vår Skapares ord till oss - och jag är säker på att Han har en aviskt med varje ord Han uttalat.

"Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett."
(Matt 5:18)
Jag märker själv hur upprörd jag blir när jag tänker på detta, och trots att det är ett väldigt känsloladdat ämne så tror jag att det också finns en annan anledning: Guds ord är heligt och det skall respekteras. Vår uppgift är inte att tala OM Guds ord utan tala själva ordet. Det som vi kanske lätt glömmer är att Bibeln inte är en lång lista över regler som vi måste följa och som Gud gett bara för att vi skall ha det tråkigt. Nej, Gud har skapat oss och Han vet vad vi tål och vad som är bra för oss, och därför har Han också satt vissa gränser för vårt beteende. Om vi tar emot Hans ord och lever i enlighet med det leder det till stor välsignelse. Om vi däremot börjar "gallra" i ordet tror jag att vi hamnar i en väldigt jobbig situation - vi får inte del av alla de välsignelser som Gud lovat, och det som då återstår är ju då närmast regler och påbud. Det är inte Guds vilja!
Jag vill att Guds ord skall få vara en auktoritet i mitt liv. Jag vill lyssna till Hans röst och lyda Honom. Jag vill se detsamma ske i min församling, min kyrka och mitt land. Jag vet att Hans ord är en klippa, en trygg grund att bygga på, och eftersom Gud är densamme igår, idag och i evighet känns det märkligt att man anser Bibeln vara gammalmodig. Vad är t.ex. 2000 år när vi sätter in det i ett evighetsperspektiv?
Jag har många gånger fått höra att jag säkert blivit hjärntvättad eftersom jag är så "fanatisk" i min tro. Men vet du vad? Detta är inget som jag växt upp med. Detta är inget som tvingats på mig. Inte hemma, inte i församlingen. Det är ett resultat av Guds verk i mig. Det är genom att läsa Hans ord som jag fått lära känna Honom, och det är genom Hans ord som mörkret i mitt liv blev ljust igen. Jag skulle aldrig någonsin återvända till mitt gamla liv, för Herrens vägar är så mycket bättre och Hans tankar är så mycket större. Och hur kan jag få lära känna dem? Jo i Hans ord. Det fantastiska med Gud är att Han skapar genom ord. I begynnelsen sade Han "Varde ljus". Och så kom ljuset. Guds ord är skapande. När vi talar Hans ord över oss själva blir vi uppbyggda och helade (Ps 107:20 "Han sände sitt ord och botade dem"), och ordet ger oss liv (5 Mos 8:3
"människan lever inte bara av bröd, utan av allt som utgår från HERRENS mun").
Det är oroväckande att en västerländsk troende kristen har i medeltal nio Biblar (minns inte vem som gjort undersökningen). Jag tror det tyder på att vi söker något, vi kanske försöker hitta nya översättningar för att få nya synvinklar, prövar nya bibelläsningsplaner som utlovar det ena med det femte, medan välsignelsen finns i det enkla. Att ta emot ordet, erkänna dess auktoritet, läsa det utan att göra det till en prestation, leva av det. Det är Guds ord till oss. Relationen till Gud är den viktigaste relationen i våra liv. Om nu Han då skrivit ett långt brev till oss, skulle vi inte läsa det? Där får vi veta vem vi är. Vi får svar på livets grundläggande frågor "Varifrån, varför och vart?".
Har du kanske en Bibel i din bokhylla som du inte öppnat på en tid? Kan du tänka dig att öppna den idag? Du kan be en enkel bön: "Herre, öppna mina ögon och öron för det som du vill säga åt mig genom ditt ord. Öppna också mitt hjärta så att jag i tro kan ta emot det. Jag ber om din Helige Andes vägledning. I Jesu namn, amen." Gör det inte svårt. Jag kan inte lova att himlen omedelbart kommer att öppna sig när du läser din Bibel och att du omedelbart kommer att omringas av en änglakör - men däremot är jag säker på att Gud vill tala till dig. Han vill möta dig. Han vill ge dig sitt ord.

Bara jag kommer ända dit så...

28.09.2012 20:05
För alla som varit i militären är begreppet TJ bekant. Det används för att uttrycka hur många dagar man har kvar i militären, t.ex. har ja nu TJ 98. Under den senaste veckan som jag tillbringat i skogen har jag funderat väldigt mycket på detta att leva för något som kommer långt fram i tiden, något som väldigt långt präglar våra liv även utanför det militära. Vi tänker på nästa helg, nästa semester, tiden då skolan är förbi, barnen flyttat ut, pensionsåldern... Med tanke på människans psyke är det visserligen bra att ställa upp delmål och visst är det roligt att ha något att se fram emot! Problemet är väl när det vi ser fram emot blir så centralt att tiden fram till dess blir bara något nödvändigt ont, som en vanlig skolelevs måndag, tisdag, onsdag, torsdag - och fredag tills skolan tar slut. Nåja, i varje fall tror jag att det vore bra för oss (åtminstone för mig) att leva mera här och nu, att njuta av denna dag vi fått och leva den fullt ut. Vi vet aldrig vad som väntar imorgon! Jesus talar en hel del om att leva i nuet. Han säger att vi inte skall oroa oss över morgondagen eller berömma oss av morgondagen. Skriften säger också något som kan låta ganska hårt, men som är sanningen om oss:

"En människa är som en vindfläkt, hennes dagar som en försvinnande skugga"
(Ps 144:4)
Ibland brukar jag fråga mig själv hur mitt liv egentligen ser ut. Om jag skulle få veta att jag dör imorgon eller Jesus kommer tillbaka imorgon, vad skulle jag göra då? Vilka samtal borde jag föra, vilka människor skulle jag ringa? Märker jag kanske att jag har en del relationer som borde ställas till rätta? Kanske jag borde be om förlåtelse av någon? Visst måste vi hitta en balans i detta - vi kan inte sluta betala räkningarna för att vi vill leva denna dag som om den var den sista, men på flera andra plan i våra liv är det dock en ypperlig princip. Att tänka att denna dag verkligen kan vara den sista.
I somras gick många av mina bekanta miste om sina föräldrar och vänner. Det skedde plötsligt, men under några veckor kom flera dödsbud, alla människor som vi tycker att borde ha fått leva i tiotals år till. Vi kan inte förstå varför det skedde, och det är inte heller vår uppgift, men allt det fick mig att inse hur skört livet verkligen är. Ena dagen har man en trevlig diskussion med en  syster i Herren på ett möte, och bara några dagar senare är hon borta. Förra veckan satt jag och drack kaffe med en broder och samtidigt kämpade räddningspersonalen i grannkommunen för att rädda sju unga personer vars bil krockat med en långtradare. Det kan ske så fort.
Vi måste vara färdiga. Det innefattar mycket. Det betyder inte att stressa för att få sitt huslån betalat eller få sin examen. Dessa Jesu ord om att vara färdig betyder att våra liv ska se ut så att vi när som helst är redo att lämna detta jordeliv och flytta in i härligheten. Hur "uppnår" man det tillståndet frågar man sig kanske? Det är inget tillstånd. Det handlar inte om andliga övningar. Det finns inga genvägar. Jesus är den enda vägen. När vi känner Jesus Kristus och låter Honom fylla oss, då är vi redo. Det betyder inte att livet skulle mista sin glans och vi längtar efter att slippa bort härifrån, men det betyder att vi vet att när vi tar vårt sista andetag så finns det en som bär oss in i sitt rike, och där finns ingen död, ingen hunger, ingen smärta. Där finns inte heller någon TJ-kalender, för där får vi vara i all evighet tillsammans med alla Guds barn och Gud själv. Med detta evighetsperspektiv tror jag att vi kan lära oss att verkligen LEVA varje dag, medvetna om att livet inte är bestående. Vi kan lära oss att:
"Detta är den dag som HERREN har gjort, låt oss på den jubla och vara glada!" (Ps 188:24)

Skuldkrisen

23.09.2012 18:53

”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron”
(Rom 3:23-25)
Skuldkrisen som plågar Europa ger så gott som varje dag upphov till nya tidningsartiklar, nyhetssändningar, krismöten, ombudgeteringar och politiska beslut, den orsakar mardrömmar, svettningar, ångest, konkurser, oro och självmord. En skuldkris som handlar om pengar, små metallknappar eller pappersbitar som vi bestämt ett visst värde på och som vi plötsligt gett tillåtelse att bli Herre över våra liv... Ibland frågar jag mig hur korkat människosläktet egentligen är.
Det finns dock en mycket allvarligare skuldkris som borde få mer uppmärksamhet, som borde uppmärksammas i mycket högre grad och som borde diskuteras världen över. Det är en skuldkris som vi ALLA är delaktiga i, vi är alla skyldiga till den och den pågår hela tiden – men det finns dock en lösning. Med betoning på ordet EN.
Skuldkrisen jag talar om är naturligtvis synden. Syndaskulden som vi alla bär på. Trots att vi kanske tycker att vi gör en massa bra saker; hjälper gamla damer över gatan, bakar småbröd till scouternas minimarknad, har ett fadderbarn i Kenya och krattar löven även från grannens sida (missförstå mig inte, alla dessa är i och för sig bra saker) så är vi i grund och botten syndare. Guds ord säger så:
 ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud
Det finns dock en lösning, men det är samtidigt den enda lösningen. Den är gratis, men den kostar oss allt. Den lösningen har funnits till sedan världens grund blev lagd, och den kulminerade på Golgata kors där Guds son själv dog för oss. Han dog och han uppstod. Han övervann synden och döden, och han har makten att lösa alla bojor och band som binder oss – men framförallt har han makten att göra oss rena och fläckfria inför Gud. Han var själv utan synd, men blev gjord till synd för din och min skull, för att vi skulle bli förlåtna. Om vi väljer att tro på detta, om vi accepterar att Jesus är den enda lösningen på den dödsallvarliga skuldkrisen som vår syndiga natur ger upphov till, då blir vi iklädda rena, vita kläder (bildligt talat, vänta dig inte nödvändigtvis vita lakan på posten nu). Guds ord säger att den lösningen håller. Jesus håller. Hans förlåtelse gäller, och den kan vi inte göra om intet. Ordet uttrycker det med de underbara orden ”Jesu blod renar oss ständigt”. Ständigt. Vi syndar, vi faller, vi gör bort oss, men Gud är trofast och nådig och Han väljer att fortsättningsvis förlåta oss. Av nåd allena. Det har inget att göra med våra egna gärningar:
”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. ” (Ef 2:8-9)
Detta är en skuldkris som jag tycker att borde få mera spaltrum – med den skillnaden att den inte resulterar i samma hopplöshet och misär som den ekonomiska skuldkrisen, för vi har en lösning. Istället resulterar den i en inre frid, för vi kan lita på att allt är väl. Vi får vila i det fullbordade verket. Jesus sade själv på korset ”Det är fullbordat”. Vår uppgift är att tro.
”...Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron...”(Rom 3:25)

På örnavingar

22.09.2012 09:54
"Sedan sade Jesus till sina lärjungar: "Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta, eller för er kropp, vad ni skall klä er med. Livet är mer än maten och kroppen mer än kläderna. Ge akt på korparna. De sår inte och skördar inte, de har inte förrådsrum eller loge, och ändå föder Gud dem. Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Om ni inte ens förmår så lite, varför bekymrar ni er då för allt det andra? Ge akt på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står ute på marken och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er. Så lite tro ni har! Fråga inte efter vad ni skall äta och dricka, och var inte oroliga. Efter allt detta jagar hedningarna i världen, men er Fader vet att ni behöver det. Nej, sök hans rike, så skall ni få detta också."

(Luk 12:22-31)
På nyårslägret i årsskiftet 2011-2012 tog jag emot ett nytt år tillsammans med mina vänner, lovsången ljöd och mina böner för det nya året var många. Jag tänkte att det säkert blir ett suveränt år - jag har min familj, mina vänner, min lägenhet, skolan slutar snart... NU är det verkligen dags att leva.
När jag nu ser ut från köksfönstret fäller träden sina löv, och höstregnet faller mjukt ner från himlen. Det är höst. Nio månader har gått otroligt fort, men det har samtidigt varit nio månader av turbulens och förändrig. Detta år har (åtminstone hittills) till omständigheterna inte alls varit som jag tänkt mig. Jag har blivit tvungen att inse att INGET eller INGEN är bestående förutom Gud. Han är klippan. Hans ord och Han löften står fast, medan det som människor säger kan ändras i vilken stund som helst. Dessa nio månader har inneburit alltför många sjukhusbesök, och gång på gång har jag fått vända mig till Herren min läkare för att få hjälp när läkarna sett ut som frågetecken. Gång på gång har jag hos Honom fått söka kraft till att orka vidare utan att bli bitter - och varje gång har Han bekräftat att Han verkligen BÄR mig.
"Lovad vare Herren! Dag efter dag bär Han oss, Gud är vår frälsning" (Ps 68:20)
Förra hösten fick jag ett tilltal av Herren där Han sade att det kommer att bli mörkt i mitt liv. Det kommer att bli så mörkt att jag inte ser något framför mig om jag inte har Hans ord - ty Hans ord är "mina fötters lykta och ett ljus på min stig" (Ps 119:105). Jag ska lita på Honom trots att omständigheterna blir allt sämre.  Det dröjde inte länge innan saker började ske. Min ekonomi höll inte helt enkelt trots att jag försökte jobba enligt bästa förmåga vid sidan av studierna, och jag måste be Herren om ekonomisk hjälp. Och den kom! Plötsligt kom det brev med sedlar ur postluckan, främmande människor upplevde att de skulle ge mig någon gåva, arbetsgivaren upptäckte att jag fått för lite lön... Herren är försörjaren även på det ekonomiska planet. Sen hamnade jag plötsligt in på sjukhus och var tvungen att stanna där en vecka med konstiga symptom och vilda blodvärden - detta var förstås strax innan vårens studentskrivningar. Än en gång fick Herrens makt bli uppenbarad i mitt liv när Han reste mig upp och pånytt styrkte mina ben. Tänker inte nu gå djupare in på allt det som hänt under årets lopp, men kan bara konstatera att det känns som att det inte finns ett enda delområde i mitt liv där inte grundvalarna vacklat - förutom själva grunden för mitt liv. Den enda grunden som är värd att bygga på. Kristusklippan. Den klippan som ingen nöd eller ångest får att vackla. Den klippan som jag får stå på alldeles oförtjänt. Den klippan som står fast även i den svåraste stormen. Det bästa med denna klippa är att jag inte behöver krampaktigt klamra mig fast vid den. Det räcker att jag sträcker ut min hand och ber om hjälp - då är det en större som fattar tag om min hand, och Hans grepp är stadigt och säkert. Det är Han som håller mig kvar. Jag behöver inte kämpa.
När jag kom till tro för fyra år sedan gav Herren mig ett stycke från Hans ord som jag har fått återvända till gång på gång. Det är ord som påminner mig om varifrån jag kommit, vem jag är, vem det är som räddat och räddar mig. Han som är Skaparen. Den Evige Fadern. Fridsfursten. Helaren, upprättaren, den rättfärdige, min bästa vän, min försörjare. Mitt allt.
"Hur kan du Jakob säga, du Israel påstå:
"Min väg är dold för HERREN. Gud bryr sig inte om min rätt"? Vet du inte, har du inte hört att HERREN är en evig Gud,
som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte,
hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp,
unga män kan falla. Men de som hoppas på HERREN får ny kraft,
de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas,
de färdas framåt utan att bli trötta."
(Jesaja 40:27-31)

Celluliter

16.09.2012 18:40
”Järn skärper järn, den ena människan den andra” 
(Ords 27:17)
För ungefär ett och ett halvt år sedan frågade en av mina bästa vänner ifall jag ville komma med i en cellgrupp. Han hade pratat med en jämnårig kille i vår församling, och de hade hört om smågrupper som brukar kallas celler, och som fört med sig väldigt mycket välsignelse. De hade funderat på en grupp på fem killar, och jag visste vem alla var, men kände egentligen ingen av dem på djupet. Jag tyckte ändå det lät som en bra idé, och sade att jag gärna kommer med.
Vi började samlas i ett av församlingens utrymmen en gång om veckan efter skolan, åt lite mellanmål, bad och berättade om oss själva så att vi skulle lära känna varandra. Alldeles plötsligt började det flyta på, och våra träffar blev allt längre, vi kom in på allt djupare områden i våra liv, och vi märkte att vi hade alla olika saker som Gud ville att vi skulle jobba med. Det som var så fantastiskt var hur lika vi var, medan vi samtidigt var helt olika. Det var när vi samlades inför Guds ansikte som allt annat fick smälta bort, och det som återstod var att vi var bröder som fanns till för att bära varandras bördor, älska och ta hand om varann.
Nu, i september 2012, kan jag blicka bakåt och konstatera att cellgruppen varit den största enskilda välsignelsen i mitt liv hittills. Under färden har en till broder kommit med i vår cell, och vi har fortsatt att träffas varje vecka. Ibland har vi haft längre träffar och sovit över någonstans och njutit av att ha mycket tid för att bara vara avskiljd för Herren.
Dessa bröder har verkligen fått vara Guds verktyg i Hans process att upprätta mig. De har visat att de verkligen älskar mig som jag är, och jag behöver inte vara någon annan då jag är tillsammans med dem. När jag är med dem kan jag erkänna att jag är svag, liten, osäker och ibland rädd. De ser inte ner på mig när jag gör det. De ryggar inte bakåt när jag bekänner mina synder. De lämnar mig inte när jag behöver mera stöd. När jag i vintras plötsligt hamnade in på sjukhuset och var tvungen att vara där en vecka var dessa bröder de första jag meddelade om vad som hänt. När jag äntligen slapp hem från sjukhuset kom de och hämtade mig hem i rullstol (benen höll inte ännu då). De ställer upp i vått och torrt, och jag kan lita på att de inte försvinner någonstans.
Jag tror att vi alla behöver en cellgrupp. Bäst fungerar en sådan med omkring fem medlemmar, för annars blir träffarna väldigt långa då alla vill berätta sitt. Konceptet att äta tillsammans rekommenderas varmt, för kring matbordet är det ofta naturligt att inleda diskussionerna. Att vara med i en församling är väldigt viktigt – men att vara med i en smågrupp av något slag tror jag att är ännu viktigare. Det kan bli en plats för personlig andlig tillväxt på ett alldeles annat sätt än i församlingen, och det är hälsosamt att man får ha en grupp där man kan dela allt, och att ha någon som kollar läget och hur man mår alltid nu och då. Att man liksom stannar upp ibland och funderar över vad som pågår i ens liv. I cellgruppen är det också lättare att börja använda sina andliga nådegåvor. I församlingen kanske det är svårt och hög tröskel för att t.ex. börja profetera, men i den trygga cellen kan man så att säga pröva sig fram. Och om någon kris sedan inträffar i ens liv så är man inte bara ett okänt ansikte i en stor församling, utan man har den trygga gemenskapen där de andra säkert märker om något hänt, och där kan man också behandla det jobbiga.
Metodistpastorn Camilla Klockars i Karleby använder uttrycket ”Shared lives – Delade liv” när hon undervisar om (och också praktiserar) cellgruppsverksamheten i den lokala metodistförsamlingen, och jag tycker det är ett prima bra uttryck, för det är precis vad det handlar om. Att dela våra liv med någon annan.
Har du en sådan gemenskap? Finns sådan verksamhet i din hemförsamling? Om inte så är det inte svårt att få igång smågruppsverksamhet. Det finns många guideböcker och en hel del material på nätet, men jag tror det är viktigt att pröva sig fram och se vad som fungerar just där du är. Är det en grupp som fokuserar på bibelläsning, bön eller diskussioner? En öppen eller sluten grupp (bestämda medlemmar, kan vara bra om man vill gå på djupet och vill känna att man har förtroende för alla)? Gud har inte skapat oss till ett liv i ensamhet, utan Han säger i sitt ord ”bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag” (Gal 6:2). Vi behöver varann!

En soldat i Herrens (och Finlands) armé

15.09.2012 11:27
"Allt vad ni ber om i er bön skall ni få, när ni tror." (Matt 21:22)
Det har nu gått 68 dagar sedan jag steg in i det militära, och jag skulle gärna dela med mig några av de saker som hänt under min tid i Keuru hittills. För det första får jag vara tacksam över att jag får tjänstgöra i Keuru och inte i Dragsvik, tack vare min FBK-hobby kunde jag söka till militärens brandkår. Trots att jag placerades i Keuru var det inte säkert att jag skulle bli invald till Pelastusjoukkue där brandmännen utbildas, för kvoten är väldigt liten varje år.
I varje fall åkte jag iväg i juli utan att känna varken stället eller de andra beväringarna, med undantag för en Karlebybo som dock blev placerad i en annan enhet då vi kom fram. Det jag mest grubblade över var om vi skulle få igång någon kristen gemenskap där på plats och ställe, för det finns tydligen ingen motsvarighet för Kristliga Beväringsgruppen på finskt håll. Jag insåg också väldigt snabbt att atmosfären både på området och i stugan var andligt sätt väldigt tung.
Sedan började dock miraklen hända, sådär för att sammanfatta det. På något sätt hittade jag och två andra troende killar varandra, och vi började ha en bibelgrupp i soldathemmets konferensrum. Från tre har vi nu blivit tio (10!!), och vi har haft väldigt kraftiga bönemöten och en vittnesbördskväll som var otroligt givande. Så härligt att höra hur Herren verkar och befriar!
Efter många om och men var jag en av de knappa 20 som blev invalda till Pelastusjoukkue, och det var mer än en lottovinst med tanke på hur många som sökte. Dessutom – eller framförallt – innebar detta att jag kommer undan med ett halvt år i det gröna! Ett mirakel är också just det att jag inte blev tvingad till att tjänstgöra ett år, för de brukar tvinga de som klarat grundperioden bra, och jag var på andra plats i hela regementet. Istället för att tvingas vara där i 362 dagar belönades jag med extra duglighetspermission! Bara Guds kärlek att det fixades en plats precis dit jag ville, en önskan jag haft redan länge. Det var för mig än en gång en bekräftelse på hur mycket Gud älskar mig och bryr sig om även småsaker. Han är verkligen en Fader som vill ge oss goda gåvor!
Det är gott att skriva upp de bönesvar vi får och minnas det som Gud gjort i våra liv, för det påminner oss själva om att Hans löften står fast, och det påminner om allt det goda Han gjort förr, allt det vi har att tacka för. När jag ser på dessa gånga dagar i militären kan jag inte se det som ett enda stort mirakel, men när jag börjar fundera på vad som egentligen hänt så är det ju precis vad det är – bönesvar på bönesvar. Väntar med spänning på de 112 resterande dagarna och allt det de säkert för med sig. Det är otroligt skönt att veta att även hela militärområdet är fullt av fotspår, Mästarens fotspår, och jag får stiga in i de uppgifter Han förberett för mig. Då blir varje dag ett äventyr!

Jag tänker be för Finland, be med mig

09.09.2012 18:24
 ”Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft.” (2 Tim 3.1-5)
Det är fruktansvärt att se på vår värld och vårt land och dess utveckling idag. Skolskjutningar, skottlossningar, misshandel, mord, bedrägeri – en oförståelig kärlekslöshet och grymhet som bara tycks sprida sig. Allt fler familjer faller samman, alkohol- och drogmissbruket ökar, socialen är överbelastad och ungdomarna mår allt sämre. Vad beror detta på? Felaktiga politiska beslut? Instabil ekonomi? Europeiska unionen?...
Allt detta har sin orsak i en vida spridd gudlöshet. Allt fler människor vänder Gud ryggen och öppnar samtidigt portar för allt det onda som så väldigt snabbt tilltar i omfattning. När människorna väljer att inte leva tillsammans med Gud hamnar de i ett tillstånd som inte är naturligt – vi är ju skapade till att leva i gemenskap med Fadern. Utan Honom i våra liv blir allt väldigt lätt meningslöst, och vissa tänker att det kanske inte finns någon orsak till att tänka på vår nästas bästa. När den sanna kärleken och själva kärlekskällan fattas ur våra liv vilar inte heller äktenskapet på en stabil grund.
Under mina första månader i militären har jag gång på gång blivit chockerad över mina jämnårigas livsstil. I den stugan jag bodde i under grundutbildningsperioden var vi elva killar i åldern 18-20. Jag var den enda som inte använt droger av oss. Några av killarna kom kraftigt alkoholpåverkade tillbaka på söndagarna, och en del av dem hade drycker med till militären. Tre av dem hade slutat skolan utan att få någon examen. Tre av dem kom också från väldigt söndriga familjeförhållanden. En skrämmande statistik som dock inte går att tillämpa på alla Finlands ungdomar (tack gode Gud för det!), men som ändå väcker oro. Är detta vårt lands framtid?
Bibeln säger oss alldeles klart och tydligt att ju närmare Jesu återkomst vi lever, desto svårare kommer omständigheterna att bli. Detta betyder dock inte att vi ska nöja oss med dagens situation, allt det illamående vi ser, och falla i någon sorts fatalism och tänka att det bara ”hör till” att allt detta sker. Vår uppgift är att vara ljus i mörkret. Vi är kallade till att vara världens ljus och jordens salt. Vi skall älska alla dem som finns omkring oss, för det är just det de saknar – den äkta kärleken. Faderns oändliga, ovillkorliga kärlek. Vi får be att vi får se på våra medmänniskor med Jesu barmhärtiga ögon. Då kommer de att se att ”den som bor i oss är större än den som bor i världen”. De kommer att dras till Honom. Vi får vara kanaler för Guds kärlek, och det är inte en tung uppgift, för det handlar inte om oss. Det handlar om Gud som verkar I och GENOM oss.
Simon Ådahl har skrivit en sång som heter ”Jag tänker be för Sverige” och som handlar om dagens Sverige. Du kan lyssna på sången på youtube, länken finns här nedan. Tyvärr stämmer orden även för Finland, och när Han sjunger ”det är Sverige just idag” sjunger jag ”det är Finland just idag”. Kom med i denna bön för vårt land. Finland behöver våra böner!
"Ser du inte alla dessa trasiga hem?
När mor och far är skilda kommer barnen i kläm.  Och andra som lever i övergrepp och hot.
Det är Sverige just idag." (Simon Ådahl)
https://www.youtube.com/watch?v=gemQErhF57E

What doesn't kill you makes you stronger - but it will leave a scar

04.09.2012 18:29
I vår tuffa, finska kultur tänker vi ofta att tiden läker alla sår, och att jobbiga saker som vi möter gör oss starkare. På finska heter det "mikä ei tapa, se vahvistaa". Detta är naturligtvis alldeles sant i den utsträckningen att vi formas genom det vi möter, och olika svårigheter kan bl.a. hjälpa oss att uppskatta livet, och i bästa fall hjälper det oss att lita på Gud och Hans omsorg. Det finns dock ett stort MEN. Detta är nämligen inte en process som alltid fungerar lika och som skulle göra det alldeles av sig själv. Det kräver en hel del medveten bearbetning att bemästra våra motgångar på ett konstruktivt sätt. Annars kan det hända att vi lämnar med olika sår och trauman som vi kan bära på hela livet.
Att bara bita ihop och stänga ute känslorna när t.ex. någon nära anhörig dör eller blir svårt sjuk är inte en bra lösning - att borttränga och stänga ute känslorna är aldrig en bra lösning. Det kan resultera i en bitterhet och bundenhet som begränsar oss i värsta fall livet ut. Vårt mångfasetterade psyke kan reagera på olika sätt, men utfallet blir väldigt sällan gott när man bygger murar istället för att vara ärlig.  Låt murarna falla. Det är Guds budskap till oss alla. Oavsett om du är mitt inne i en sorgeprocess just nu, eller om du vet att du från förr bär på oläkta sår så vill Herren omsluta dig med sin kärlek, hela dig och återupprätta dig. Dagens psykologi kan förklara mycket och hjälpa oss att bemästra en hel del saker, men ingen känner oss så bra som vår Skapare. Han vet precis vad vi behöver och vill dessutom väldigt gärna ge det åt oss! Det fantastiska är att Gud inte är beroende av tid och rum, utan för Honom är det inget problem att de sår du bär på är resultatet av något som hände för fem, tio eller trettio år sedan. Det vi behöver göra är att vi ödmjukar oss inför Herren, är ärliga med Honom (Han vet ändå allt så det är ingen idé att försöka hålla något undan...) och ber om Hans hjälp. När vi inte mera försöker klara oss själva eller åtminstone lite hjälpa till så ger vi ansvaret åt Gud, och vi ger så att säga grönt ljus åt Honom att verka i oss.  Om du vill kan du gärna be en bön i stil med denna: "Herre, om det finns något som beränsar mig och som du vill hela, så visa det för mig". OBS! JAG VARNAR DIG: när jag själv bad denna bön var det som om jag bytt kanal på tv - plötsligt började Herren visa en massa minnesbilder och olika situationer där jag hamnat ut för saker som på ett eller annat sätt lämnat sår, och Han ville hela allt det som var söndrigt och sjukt. Jag påstår inte att jag på något vis är färdig med den processen, inte alls, men jag vet att jag kommit en bit på vägen och det är bara Guds  nåd. Han vill göra DIG fri, fri att leva det liv Han planerat för dig, utan de feluppfattningar som du har om dig själv eller vad det nu kan handla om. Ordet lovar att "sanningen skall göra er fria" (Joh 8:32), och "om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria" (Joh 8:36). Förtrösta på det budskapet och våga kasta dig i Faderns öppna famn. Han möter dig med en kärlek utan like, och i Hans händer blir allt nytt. Även det som ser att vara bara ruiner.
"Ja, HERREN tröstar Sion, han ser med medlidande på alla dess ruiner. Han gör dess öken lik Eden, dess ödemark lik HERRENS lustgård. Fröjd och glädje skall höras därinne, tacksägelse och lovsångs ljud." (Jes 53:1)

Hakuna matata

02.09.2012 18:48
Under vårvintern 2011 besökte jag Kenya tillsammans med en skolgrupp bestående av elever och lärare från svenska Österbotten. Vi fick vara med om en massa härliga människomöten, besöka ett barnhem, vara med och bygga ut den lokala yrkesskolan som finns till för de allra fattigaste barnen, vi bekantade oss med värdförsamlingens verksamhet och mycket annat. Det var tre mycket intensiva veckor i varierande förhållanden, och det kändes som en helt annan verklighet än den vi lever i här i Finland.
Före resan varnade många bekanta att det är farligt att åka dit, för en del av mitt hjärta kommer att lämna där. Jag tyckte att det kanske lät lite kliché-aktigt. Under min tid i Kenya och tiden omedelbart efter tänkte jag att jag kanske en dag återvänder för att få träffa dessa härliga, varmhjärtade människor och ta del av deras fridfulla livsinställning och för oss främmande ”hakuna matata”-tänkande. Tanken att det skulle finnas en större kallelse existerade inte då.
Gud hade ändå andra planer. En längre tid har jag upplevt Herren tala till mig om Kenya på olika sätt, genom bilder och tilltal, och jag har fått bekräftelser i förbönssituationer av alldeles främmande människor. Det var dags att inse att jag ska tillbaka, att jag har en uppgift där. Och så kom längtan. Det var en underbar känsla, att Gud inte sänder mig till ett ställe dit jag inte vill, utan att jag får göra det med glädje!
En massa människor har varit kritiska till min resa dit. De undrar vad jag egentligen ska göra där, de tycker det är farligt, att detta inte är rätt livsskede, att jag borde resa via någon organisation osv... Gud säger dock något annat. Jag vet inte exakt vad jag kommer att göra där – och jag har väldigt stor frid med det. Jag kan avskilja varje dag till att göra det Herren vill att jag gör. Kanske det blir att tjäna i församlingen, hoppeligen får jag missionera, kanske får jag delta i byggandet av någon brunn, och så kan jag säkert hjälpa till på barnhemmet. Jag är ändå inte bunden till någon speciell organisations uppgifter.
Jag är kallad. Jesus kallar oss alla i dop- och missionsbefallningen, Han säger att vi ska gå ut och göra alla folk till lärjungar, och Han lovar att vara med oss varje dag intill tidens slut. Därför reser jag inte heller ensam – Han är med mig! ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut. Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder” (Rom 8:28-29) I motsvarande verser på engelska hittas uttrycket ”called according to his purpose”. Jag får lita på att Herren förberett olika uppgifter för mig, och jag får lita på Hans vägledning och gå dit Han leder mig.
”Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.” (Ef 2:10)
Att jag är ung kan från värdlens synvinkel vara ett problem, men det är det inte från Guds synvinkel. Han säger i sitt ord att jag inte ska låta någon se ner på mig för att jag är ung. Det handlar ju ändå inte om mig, utan om Honom och Hans kraft. 

”Ingen får förakta dig för att du är ung
” (1 Tim 4:12)
”Du kommer säkert att bli sjuk” är en vanlig kommentar jag får när jag berättar om mina planer. Jag medger att området jag reser till innebär vissa risker för hälsan, men även på detta plan ger Ordet tröst och trygghet:  
”De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska. ”(Mark 16:18)
Herren är min överläkare och jag är övertygad om att Han tar hand om mig. Han är min försörjare och kommer också att se till att det hela går ekonomiskt ihop. Han är och kommer att vara med mig varje dag, och jag får frimodigt stiga in i detta äventyr som är en del av Hans underbara plan för mitt liv. Nu är biljetterna beställda (flyger iväg i februari), och det går inte en dag utan att jag tänker på Kenya. Jag kan inte annat än förundras över hur god Gud är och över det att Han kallar och sänder en alldeles vanlig ”mosatramppare”. På samma sätt vill Han använda dig – och var inte rädd, alla är inte kallade till Kenya. Det du ändå kan vara säker på är att Han har stora planer för dig, det finns uppgifter Han förberett just för dig och som bara väntar på ditt ”ja”. Sök Honom och Hans vägledning. Du kommer inte att ångra det.
Soluppgång på savannen i Masai Mara
Soluppgång på savannen i Masai Mara
"Juda lejon" får en ny betydelse då man sett ett livslevande lejon ute i naturen...
"Juda lejon" får en ny betydelse då man sett ett livslevande lejon ute i naturen...

Mest läst