Lucka 20. Från nollpunkt till fästpunkt

Idag träffade jag T. Det var länge sen. Igen än gång. Men som med alla goda vänner är det bara att fortsätta där vi slutade. Om vi nu minns var vi slutade. Vilket vi inte alltid gör. I så fall är det bara att ta upp en ny tråd. Och livet är fullt av trådar. Ibland går de så in i varandra att man inte ser de enskilda trådarna utan bara det stora mönstret. Andra gånger ser man inte mönstret på grund av de många enskilda trådarna. Välj själv vad du ser.

Idag ryckte vi först i jobbtråden och fick litet klarhet i mönstret. Sen övergick vi till livstråden, den som också är förknippad med dess motsats, döden. T hade haft ont en tid, men det var inte det som drev honom att uppsöka läkare, det var osäkerheten. Att inte veta är något av  det värsta för en människa. Värre än döden? Nej, för T är döden värst, livets absoluta motsats, något totalt naturvidrigt ”vad prästerna än säger”, vad statistiken än visar.  

T vet mycket. Han vet hur det känns att överleva. När vännerna sviker, när anhöriga dör, när livet inte blir som man tänkt sig, när nätverken brister, när idealen slås sönder, när konkursen drabbar, när livet når sin nollpunkt. 

Dagen efter konkursbeskedet åkte T på en kort resa. Livet i spillror, framtiden i dimma. Ändå var han tvungen att lämna familjen för att åka på en jobbresa. Inga pengar till mat eller taxi, så han promenerade. Det var kallt. Han gick förbi en kyrka och stack sig in för att värma sig (detta utspelade sig där kyrkorna fortfarande stod öppna för människorna). Det var mörkt inne i kyrkan, men T urskilde två damer som satt längre fram. Efter en stund kom en präst och bjöd dem att fira mässa framme vid altaret. Motvilligt gick T med på det, han hörde ju till en annan kyrka och kunde inte formuläret. Men han kunde läsa, och tillsammans med prästen läste de texterna och bönerna, bekännelserna och välsignelserna.

Vid nattvarden hände något. ”Kristi kropp - för dig utgiven”. Orden brände sig in i T:s tanke, känsla, medvetande. Vad som egentligen hände vet bara T och Gud, inte ens prästen hade en aning. Men vägen från livets absoluta nollpunkt tog sin trevande början. Ett steg i taget. Från nollpunkt till fästpunkt.

T är inte mycket för det teologiska finliret, det är mera rakt på, inget small talk, utan pang i solarplexus, När livet berövade honom jobb, karriär, inkomst, själva tilliten och allt slogs i spillror var det inte läge att fråga ”varför Gud” eller ”vad är meningen med detta”. Istället blev det en Jakobs kamp med gudsängeln vid livets stora vägskäl: ”Jag släpper dig inte.”