Gudstjänsten i Fatick firas varje söndag i en stenbyggnad alldeles invid torget. Själva kyrkrummet är inte mycket större än ett klassrum. Där finns ett enkelt altare och och några bänkrader. Inte mer än det. När man tar sig till kyrkan är gatorna fulla med liv och rörelse. Söndagen är nämligen den allra livligaste torgdagen här. Det är med andra ord en dag som är allt annat än sömnig och trög. I dag satte vi oss på bänken alldeles innanför dörren, och eftersom dörren stod på vidgavel kändes det nästan som att sitta mitt i torgyran. Det var alldeles för svårt för mig att följa med i liturgin eftersom den till största delen gick på serere, det språk som talas här. Vissa moment utfördes visserligen på franska, men de gick mig ändå helt förbi då jag redan under momenten på serere hade hunnit drömma mig bort.

Jag iakttog allt det som försiggick utanför. Hästkärror fullastade med människor och varor trängde sig mellan bilar och mopeder. En del kvinnor satt på vägkanten och sålde grönsaker, nötter och olika kryddor. Andra kvinnor bar omkring sina varor i bylten på huvudet. Alla var de iklädda vackra och färggranna klänningar. En gammal man satte sig i skuggan intill kyrkdörren och försökte få sin tupp såld. Torgljuden och torglukterna trängde sig in i kyrkan och blandades med den välbekanta lutherska liturgin. Det var en blandning som jag tyckte om. Jag tänkte, att så här måste det ha varit för de allra första kristna. De samlades i små grupper i enkla utrymmen, kanske just invid torgen. Medan livet pulserade strax utanför kom de tillsammans ihåg allt det som Jesus hade undervisat och gjort för dem. Ungefär som i dag.

Prästen predikade över texten i Matteus 25:31-46 - Människosonens dom. En text som passade ganska bra in i kontexten här bland alla får, getter och tiggare. Det var så många ingredienser omkring mig i dag som gjorde att det var så enkelt att sätta sig in i hur allt måste ha varit för tvåtusen år sedan. Precis som den lilla församlingen här i Fatick var de första kristna i Jerusalem en liten, liten minioritet.

När jag satt där bland de kristna sererna kände jag en stor tacksamhet till mina föräldrar som släpade mig till kyrkan varje söndag under min barndom. Mamma och pappa tvingade aldrig oss barn att gå i kyrkan, men de gjorde klart för oss, att är man kristen så firar man gudstjänst med andra kristna om söndagarna. De regelbundna gudstjänstbesöken under årens lopp har gjort att liturgin och de olika momenten i gudstjänsten blivit en del av mitt inre. Så fort jag sätter mig i en kyrka med luthersk liturgi så finns ett genklang inom mig, vare sig jag aktivt deltar eller bara finns där helt okoncentrerad. Det är ingen skillnad var i världen jag är. Det är lika överallt. Gudstjänstrytmen i mig finns också i andra länder och kulturer där det finns kristna som firar gudstjänst. Denna rytm, som består av igenkännbar liturgi och musik, skapar gemenskap på ett djupt plan med personer som man aldrig sett förut. Det är ganska mäktig. Man liksom tillhör en jättestor familj, för att använda ett utslitet religiöst uttryck.

Att jag får vara en del av denna stora familj på det här sättet har jag bara mina föräldrar och deras religiösa uppfostran att tacka. När jag var tio år gammal, och satt där i vår bänkrad i Borgå domkyrka och räknade minuterna tills predikan skulle ta slut, hade jag nog aldrig trott att jag en vacker dag skulle formulera dessa meningar. Jag var allt annat än tacksam just då. Men det är väl sådär med ganska mycket. Det är först långt senare som man förstår att uppskatta grejer som ens föräldrar utsätter en för.

Ungefär i de här banorna gick mina tankar i dag när jag satt i kyrkan. Sånger sjöngs. Böner bads. Predikan predikades. Det var inget högtidligt över det hela. Tvärtom var det jordnära, okomplicerat och kanske rent av lite stökigt med allt torgliv så nära inpå. Just därför kände jag att det här, det här är en plats där jag kan känna att Jesus är riktigt, riktigt nära. Mitt i livet. Det är där Gud trivs allra bäst. Så tror jag.

När gudstjänsten nästan var slut kunde jag konstatera att det där lilla tillägget till kyrkans förbön som jag tyst hade formulera för mig själv var något som Gud ansåg att var värt att åtgärda. Jag hade bett för mannen utanför kyrkdörren, att han skulle få sin tupp såld innan gudstjänsten var slut. Bertrand har de senaste dagarna hotat med att skaffa en kompis till vår hemska höna, och jag var så rädd att han skulle få för sig att köpa tuppen om han fick syn på den. Ungefär mitt i slutsången kunde jag till min stora lättnad se en äldre kvinna slänga tuppen över axeln och gå sin väg. Mannen hade fått sin tupp såld och det fanns inte längre nån risk att den skulle följa med oss hem.

Det var en bra kyrkdag i dag.