Stillheten sitter djupare och den kan vi bära med oss in i stökigheten

Flera påskprocessioner från Spanien har satts ut på nätet av mina vänner och bekanta som antingen bor i Spanien eller vistas där nu. Det är Palmsöndagens procession som visas och Stilla veckan har börjat.

Stilla veckan då diakonen brådskar på hembesök, bakar till basar på stan, delar ut pengar till behövande inför den stora helgen, glömmer att så påskgräs...

Men det är ändå Stilla veckan, fastans sista vecka, de djupa dagarna då vi får gräva oss ner i Ordet, betänka att Herren Jesus red in i Jerusalem på en åsna och uppfyllde därmed den profetian, höll sitt avskedstal och sin långa förbön för lärjungarna och oss efterkommande följare, instiftade nattvarden, bedrogs av en vän, fängslades, misshandlades, korsfästes, hånades, dog, besegrade döden och uppstod. Det är mycket som händer under den sista veckan i Jerusalem. Inte är det stilla där heller.

Men stillheten är inte alltid beroende av plats och handling – fast dessa har stor betydelse för upplevelsen av lugn och ro. Stillheten sitter ändå djupare och den kan vi bära med oss in i stökigheten, in i folkhopen, in i vardagen. Vi har grundlagt friden långt tidigare, tankat Gud, tagit fasta på hans ord, begrundat – så lutar vi oss på det när vi går ut i våra göromål.

Ta till vara den här veckans aktläsningar eller konserter i kyrkor du har omkring dig och låt dig själv landa i påskens budskap. Vi firar vår största kristna högtid. Vi firar vår Herres kärlek till oss och det finns orsak att stanna upp och bli stilla, stundvis sätta oss ner, ställvis stanna upp. Han gjorde det för mig. Han gjorde det för dig. Han gjorde det för mänskorna som han älskar. Vi får tacka och ta emot. Det är gratis för oss, men var aldrig gratis för Honom som gav allt.

För dig utgiven, för dig utgjutet. Gör det till minne av mig tills jag kommer åter.

Stilla veckan för oss till Glad påsk! Kristus är uppstånden!