Vilken känsla! Känslan av att äntligen hitta sig själv, hitta sin inre styrka – styrkan man fått av Gud
Hen ringer på diakonins dörr, har kommit med taxi direkt från boendet. I smutsiga, slitna kläder. Yllesockor, inga skor. ”Här är jag nu”, säger hen sakta och tittar rastlös ner i golvet. Vi sätter oss och jag får höra en mörk och komplicerad berättelse. Församlingen kan erbjuda presentkort för skor och andra saker som behövs i det nya hemmet. Boendets socialhandledare har sett till att det finns möbler och annat viktigt. Jag ger ett par stora kassar med matsvinn vi fått från de lokala butikerna och säger att diakonin får man alltid kontakta. Hen tackar och går. Det blir tomt i mitt diakonikansli.
Diakonin får man alltid kontakta.
Men det blev ingen ny kontakt de kommande dagarna. Det gick veckor, månader och år. Så plötsligt ser jag hen i högmässan. Med ett stort leende på läpparna säger hen ”Här är jag nu, tack vare det du sa.” Vad var det jag hade sagt? Jag såg säkert fundersam ut, för hen tillade ”Du sa att jag skulle släppa taget om det som höll mig kvar i mörkret. Att jag skulle sluta fly och säga stopp till det som styr mitt liv. Tack, dina ord räddade mig för jag började tänka om.” Vi växlar några ord om hur livet ser ut över kyrkkaffet, sedan skiljs vi åt.
Dina ord räddade mig.
Jag minns inte diskussionen eller orden. Men jag tror heller inte orden i den stunden kom från mig. Orden kom från Gud. Han satte mig där, i mötet med den nödställde. Han lät min tunga forma ord, som skulle nå djupet. Han sådde ett frö att gro, en tanke fylld med hopp, nåd och handlingskraft. Herrens frö gav personen betydligt mycket mer än diakonins presentkort och matsvinn någonsin kunnat ge – en möjlighet att hitta sig själv och sin inre styrka, att få en nystart. Vilken stark och varm känsla det kan växa fram ur ett litet frö!


























