Bortom julglittret – vad längtar vi egentligen efter? 

Tre ljuslågor fladdrar redan i adventsljusstaken. Snart är de fyra, sedan är det jul! Jag som tycker att det alldeles nyss var augusti är lite häpen över detta faktum.

Medan tiden runnit vidare har jag under adventsveckorna varsamt försökt styra mina tankar, förväntningar och drömmar förbi decemberklassikerna julklappshysteri, städmani och allmänt överväldigande julplaner.

Vi väntar ju så på julen, men det är lätt att tappa bort sig i väntans dagar. Jag har försökt inspireras av adventstiden försynta förundran och stillhet. Bakom det lockande glittret, varuhusmusikens smöriga klanger och uppfattningar om hur en lyckad jul ska se ut kanske det finns något annat vi längtar efter? Något som verkligen skulle beröra oss på djupet? Något som skulle göra att livet får annan gestalt, så där som vi sjunger i adventspsalmen Gå Sion, din konung att möta.

Jag väntar, längtar och förbereder. Varför, inför vadå? Det skulle vara lätt att svara att jag väntar på julens mirakel, på hur Gud kom till jorden som ett hjälplöst barn för att ge oss kärlek, hopp och frid. Men allt det där är så stort, det är svårt att greppa. Min förundran blandas med otillräcklighet i att inte fatta, otålmodighet över att jag ens försöker fatta det ofattbara, att jag är så trög inför överlåtelsen.

Så här inför fjärde advent kan Maria bli en förebild när det ofattbara överskuggar förundran. Inte kunde väl Maria heller helt fatta och ha koll på läget när hon fick änglabud om att hon skulle föda Guds son, men ändå sa hon Låt det ske.

Jag sneglar på min julklappslista, varken där eller på matlistan för juldagarna kommer något att ske av sig själv. Men på helt andra plan kan Marias svar på Guds initiativ inspirera mig. Min väntan och längtan i advent får forma mig, den inre förberedelsen låter mig ana nya vidder omkring mig och inom mig.

Jag vill liksom Maria säga Låt det ske. Inte som passiv lydnad, utan som aktiv tillit. Jag menar inte Gör vad du vill, jag bryr mig inte, utan Jag väljer att ta emot det du vill, jag bereder plats för dig. Överlåtelsen kanske kan börja försiktigt fladdrande som ljuslågorna i adventsljusstaken. Inte med säkerhet och i full kontroll, men i ett stilla erkännande om att jag behöver ljus, jag behöver Gud.